Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nadsvishet, det väckta kunskapsbegäret, den nårda hågen för
del-lagelse och erfarenhet af hvad i verlden sig tilldrog — detta var
för Skandinaviska folken de egentligen stora, följdrika verkningarne
af Vikingalifvet och Vikingatågen. Tillbringande på hafvet
som-marn af året och sommaren af sin lefnad, mottog Vikingen
intrycket af den stora bild af nataren, som der orogaf honom*
Träffade honom vidriga öden, så gick han dem med sjålsstorhet
till mötes. I storm och i nöd, i alla mötande vanskligheter,
bibehöll han städse samma oförsagda sinne, för fall beredd som för
medgång. Pröfvad i många skiften, van att umgås med faror och
äfvenlyr och att trösta på sig sjelf, förvärfvade han derigenom en
köld, en sinnesrådighet och en fyndighet, som ofta lyckligt
räddade honom ur den brydsaramasle ställoiog. Skeppsbrott, istället
att nedslå hans mod, gaf honom mera erfarenhet. Midt ibland
vågor och klippor på hafvet, midt ibland fiender och faror på
landet förlorade han aldrig förtroendet till sig sjelf och sin
skicklighet att reda sig. ”Honom ofta missjemnt varder bändande,
”som vida far” — ”Meu i all våda och svårighet varder omsider
”alltid något att råda” — ”Den endast, som vid alltiog rädder
”är, må intet råd gagna” — ”Hug gifver halfva segern:” dessa
och mångfaldiga andra af dylik art, i våra forntidssagor
förekommande tänkespråk äro sådana, som alla voro hemtade ur
erfarenhetens lefvande skola.
XI. Idrotter. Ranor. Religiös folktro.
Fornnordiska tänkesätt.
196. Till män med kämpakraft danades Skandinaviens
ynglingar genom hela sin uppfostran. Uppfödd bland vapen,
vandes gossen tidigt alt umgås med dem och att fålla djur i skogen.
Jagt och alla sådana öfningar, som gjorde kroppen stark och
smidig och sinnet hurtigt, modigt, hörde lill gosse- och
ynglingaålderns mest älskade sysselsättningar och lidsfördrif. Man läflade
i halsbrytande hopp från höjder och i dristiga, äfvenlyrliga språng
öfver grafvar och bäckar, öfver hästar, menniskor och andra föremål;
efterhand vande man sig att göra dessa språng i full
vapenrustning, och då först var konsten fulländad, når man deri kom lill
en viss grad af färdighet. En öfning, icke mindre halsbrytande
och äfvenlyrlig, men mycket sedvanlig, var äfven den, att klättra
uppför branla klippor och berg; redan naturen i norden, såsom
i alla bergiga lånder, gjorde bergklållrin,gen lill en vana bland
menniskorna ocb bragte dem lill en viss färdighet deri; men det
var i denna, likasom i hvarje annan ö(ning, elt stort beröm, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
