Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”han, som manat hafver, men han kommer icke, som manad
”blef, då vare och bete’ denne, som den andre kallade honom,
”och icke må honora tillstädjas att gå ed, och icke år han
vilt-”nesgill för man eller q vinna. Kommer åler han, som manad
”år, men han kommer icke, som manat hafver, då skall han,
”som kommen år, ropa öfver den andra tre resor och kalla honom
”niding (en ord- och ärelös man), och skall han ri9la mårke
”på jorden, att han tillstädes varit att kämpa, och skall den, som
”manade, men icke kom, vara dess värre (sämre) man, emedan
”han talade det, han icke tordes hålla. Men komma de båda
”på platsen med fulla vapen, och faller han, som manad blef,
”bötes för honom half mansbot. Faller han, som manat hafver,
”som de värsta smädeorden gifvit och genom sin tunga dråp vållat,
”tigge ogild.” Att lida skymf, var för dessa tiders mån
odråg-ligare ån döden. Man utfordrade deu förolämpande, att på
årligt sätt med vapen bevisa sioa ord. Icke sällau skedde, alt den
förolämpande sjelf, sedan han pjorl tillmålet, erböd sig alt i
holmgång besanna sin utsago. Man öfverenskom om lid, rum
och vapen. Stället, der mötet stämdes, var gerna en holme eller
annan kringstångd plals, vanligast väl i grannskapet af tingsstaden,
men någon gång äfven på långt frånliggande orter; öar i
Göt-elfven och Venersö förekomma i sagorna såsom vanliga
mötesplatser i Sverige för holmgångsmån. Holmgångs-lag var, alt
under hvar af kämparne skulle utbredas en kappa eller ett skinn
såsom matta, utanför hvilken de, så snart den inpå lifvet gående
striden var börjad, icke fingo vika; fem alnars afotånd skulle vara
mellan mattans hörn, och hörnen varas försedda med stroppar;
der skulle nedslås pålar, på hvilkas ena ända var ett hufvud,
som kallades tiosnur; pålarne nedslogos med vissa bruk
under upprepande af desamma ord, som begagnades i en besvärjelse,
kallad tiosnublot; utomkring maltao skalle vara trenne rum, en
fot breda, och utanför dessa rnm fyra slänger, kallade hauslur;
en sådan tillredd tvekampsplats kallades en hasslad mark.
Stundom inhägnades en sådan med stenar och begagnades då
oftare till samma åndamäl. Ledsagade till kampen af sina närmaste
fråoder och väuoer, trådde holmgårdsmännen fram på platsen och
helsade sedvanligen först hvaraodra med kårfva ord till ömsesidig
tippeggelse. De undersökte hvarandras vapen till utrönande, att
dessa icke måtte hafva trollkrafter och icke vara annorlunda
beskaffade, åu lagen tillstadde. Man sade upp holmgångslagen och
bestämde holmgångslösen, ty det var lag, alt den, hvars blod först
flöl, ansågs all hafva förlorat och skulle lill den segrande utbetala
en viss öfverenskommen summa, vanligen tre marker silfver eller
der ut öfver, hvilket kallades att lösa sitt lif ur holrogången.
Kåm-parne hade bvar trenne sköldar att värja sig med den ena efter
den andra, och de kunde jemte det svärd, man drog ur skidan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
