Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven hafva eti annat i beredskap, till hvilken ända, och för all
hafva det strax all tillgå, dess fäste var håftadt vid högra handen.
Holm gångslagen böd, att den utmanade skulle hugga försl, och
sedan, i regelbunden följd, vexlades det ena slora, väldiga hugget
efter det andra. De utdelades med kraft och styrka, med konst
och skicklighet afböjdes de. Mellan hårda, förbittrade kämpar
slutades striden icke utan med den enas fall. Men vid
lagbe-stämda holmgångar trädde, vid den första blodsdroppa som flöt,
de kåmpandes följeslagare emellan, och erinrande om
holmgångs-lagen, förklarade tvekampen vara ändad. Holmgångar, beramade
vid ting, och sådaoa, som eljest böllos mellan stora, vidlfrejdade
kämpar, hade icke sällan talrika åskådare. En större vanära
kunde en man aldrig ådraga sig, än då han, utmanande eller
utmanad, icke infann sig till en aftalad tvekamp. En sed,
likartad med den, som hos oss i gamla hedualagen varit
föreskrif-ven, att märke skulle i jorden ristas af den tillstädeskomne och
tre gånger nidingsordel af honom utropas öfver den uteblifne,
återfinnes i de Isländska fornhäfderna: öfver den nemligen, som
uteblef, utskärs och restes en nidslång med den betydelse, att
han skulle hafva Gtidarnes vrede, nidingsnamn bära och aldrig
tålas i goda mäns lag. Man tog en stock eller stolpe, ulskar på
ändan deraf eit manshufvud, inristade tillika runor af förenämnde
innehåll, slaglade sedan ett slo, gjorde en öppning i bröstet och
satte kreaturet på stolpen med hufvudel vändt mot den från
tvekampen sig afhållande verderparlens hemvist. För öfrigt synes,
att hos de gamle tvekamp varit af tvenne slag, i del de gjort
skilnad mellan holmgång och envig. ”Du utfordrade mig till
”holmgång”, så införes i en forotida saga en man af namn Berse
talande till en annan af namn Kormak, "men deremot tillbjuder
”jag dig envig; du år en ung och oerfaren man; holmgång har
”stränga och vanskliga reglor, som icke ega rum vid envig.”
Kormak svarade: ”det månde gå dig lika slåll i envig; derföre
”vill jag underkasta mig den fara, som år vid holmgång, och i
”alla ling visa mig lika käck som du.” Envig nemligen
kallades det, då kampen föregick ulan några utstakade iakttagelser i
afseende på rummet och huggens afmåtla ordning samt annat
mer; man kämpade, om man så ville, på fri mark, utan en viss
krelsomgifning, och följde del sålt, hvarom man fann för godt
alt öfverenskomma. Holmgången deremot hade sina bestämda
lagar och fordrade elt strängt iakttagande af de häfdvunna föreskrifter.
109. Men härdande kroppsöfningar och kåmpaidrotter
voro icke de enda eller de, som uteslutande öfvades och ärades
inom de Skandinaviska länderna. Ett annat slag af idrotter,
vittra lekar till tankens och förståndets utbildande och
sjåls-förmögenhelernas uppöfvande i snillebragder, voro icke mindre
ansedda. Skaldekonsten var en öfver hela norden liögl vår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
