Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möta oss öfverallt i de forntida sagorna. Mycket stora slr
söm-tnade man tillbopa med tråd. Ett eget förhållande år det, att
qvinnorna förnämligast varit de, som haft insigter och färdighet
i sårlåkningen. öfverallt i sagorna talas om förståndiga, i
läkarekonsten kunoiga qvinnor, hos hvilka sårade qvinnor funnit
hjelp-sambet och deltagande, blifvit sköl ta och botade. Qvinnans
fredligare, stillare lif gjorde henne mera egnad för en befattning,
hvilken i skötsel och vård fordrade en uppmärksamhet, som icke
gerna kunde väntas af den krigiska, städse verksamma mannen;
hårtill kom äfven det, att hon vid behandlingen af såreo hade en
lättare, lenfälligare hand. Huru vetgirigt och’uppmärksamt för öfrigt
fornfädren gåfvo akt på allt, ses äfven deraf, att de också aktgifvit
på ménniskokroppens beståndsdelar och funnit dessa bestå af 214
ben, 30 tänder och 315 ådror. Man trodde, att menniskans
vrede berodde af gallen, hennes lifskraft af hjertat, hennes minne
af hjernan, hennes öfvermod af lungorna, hennes skratt af mjälten,
hennes vällust af lefvern.
*04. All vetenskap betecknades med namn af runor.
Runor kallades äfven de fornboksläfver, hvarigenom begrepp och
tankar i skrift uttrycktes. Man ledde deras upphof från Gudarne.
Nornorna, som lag stiftade, lif korade och för gudar och
menniskor ristade ödets runor (39), skuro på staf. Slafvar nemligen
kallades runorna som bokståfver af den staf, det långa, raka
streck, som utgör alla runors hufvudbeslåndsdel, eller tilläfventyrs
deraf, att deurspruogligen inskuros på stafvar af träd. Serdelea
utbildade, stora, mäktiga stafvar ristades af Gudarnes höfding.
Detta och hvad öfrigt mer i fornmythiska qvåden om runorna
förekommer, håntyder på en urminnes, upp i djupaste fornåldern
gående tid, då såsom en gudagåfva runors ristande och tydande
öfvades och lärdes af Gudarnes prester och ättlingar, de
kunnigaste bland folket. Och anmårkningsvärdt år det, att intet land
eger framie så många minnesmärken af den gamla runskriften
som Sverige och serdeles den del deraf, som utgjorde
hufvud-sätet för Svearne och deras från Gudarne nedstammande
prest-och herrskareslågt. Man räknar inom Skandinavien något öfver
ett tusen sex hundrade hittills kända, runristade minneshällar.
Af dessa tillkomma endast några och tjugu Norrige, vid pass nittio
de Danska öarne och Jutland, ungefär fyrahundra Göta-rike tillika
med Gottland och Öland samt Bleking, Skåne, Halland och
Bohuslän; alla de öfriga, ett antal af elt tusen etthundra, tillhöra
det egentliga Svearike och deraf åttahundrade ensamt Upland
eller de gamla Polklånderna. De (alrikaste af dessa runhållar
hafva vål, såsom deras inskrifter antyda, blifvit resta i
Christen-domens första tider, i XI och XU århundraden, men flera gifva
Sjelfva tillkänna, att de tillhöra en nära till hedendomen
gränsande tid, emedan de blifvit resta öfver omvända hedningar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
