Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det fornskandinaviska språket, men äfven i andra dermed
be-stdgtade förekommer i betydelsen af hemlighet. Det är också i
gemenskap med gudaläraos hemligheter, de öfverallt framträda i
de fornmythiska qvädena, derföre ett allmännare bruk af dem
icke heller var kändt under djupaste hedendomen, emedan de
hörde till de högre kunskaper i gudomliga och menskliga saker,
som af den herrskande gudaslägten innehades. De underbara
föreställningar, ett med hokstafsskrift ännu obekanl folk måste
göra sig om en konsi, hvarigenom endast med några streck
underrättelser, tankar kunde inhemtas och meddelas, det
besynnerliga tillika och hemlighetsfulla i daningen af dessa streck, gjorde
lått alt gifva runorna anseende af något Öfvernaturligt, att tillägga
dem förborgade krafter, att begagna dem till magiska bruk. De
lärde att män berga, svärdsegg döfva, vågor stilla, eld dämpa och
sorger mildra. Seger-runor gåfvo seger, då de på svärd
ri-stades och Tyr två gånger nämndes; Ört-runor kunde läka och
hela sår, när de rislades pä bark och i de skogens stammar,
hvilkas grenar österut lutade; Svall-runor, ristade på skeppets
stäf och på roderbladet, förmådde på stormande haf all seglens
hästar (skeppet) berga. Men helgedomens föreståndare i norden
ntgjorde icke, såsom Brahminerna i Indien och Druiderna i
Gallien, ett afsöndradt, inom sig slutet samfund. På en gång prester,
domare och höfdingar i krig, stodo de i ett närmare förhållande
till folket, och detta hade till naturlig följd, alt de ursprungligen
hemliga läror, den mystiska vetenskap och skrift, som af dem
innehades och inom deras ätt fortplantades, efterhand skulle
spridas till folket och blifva en gemensam egendom. Så skedde, alt
runorna, från början en gudomlig och presterlig kunskap, som
endast tillhört de visaste och högsta i samhället, redan i
hedendomens sista och änuu allmännare i Christendomens första
århundraden begagnades till nppteckningar, till inskrifter och
sålunda från det hemlighetsfulla bruk, folkets prester och vise i
samhällets första barndom gjort af dem, öfvergålt till det
offentliga och allmänna. Man inhögg dem icke blott på de till .
händers minne resta stenvårdar, man ristade dem äfven på vapen,
på dryckeshorn, på yx- och spjutskaft och många andra redskap;
man brukade dem till skrift på kaflar eller slafvar, och stenar,
tecknade med runor, insattes ofvan dörren eller å väggen på
byggnader till minne, när och af hvilken stugan bygdes och
fulländades; man likaledes använde dem till inskrifter på liggande
graf-stenar, de insyddes på altardukar, de rislades på kyrkornas
klockor, murar, dörrar och väggar, på altarskrank, på dopfuntar och
rökelsekar. Bruket af dem fortfor ännu genom hela XIV och XV
århundraden, men såsom ljudtecken otillräckliga och för den
utbildade skrifkonsten alltför oviga bokstäfver utträngdes de
småningom af den Latinska bokstafsskriften, så att i XVI århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
