Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde (ill förlikning, vänikap och fred. Det var stridande mot
Nordbons höga, stolta sinne, att tillfoga den ondt, som godvilligt
och värnlös öfverlemnade sig åt hans ädelmod. Att blodiga
strider skulle födas, var naturligt, så länge man åt den offentliga
myndigheten ännu icke lemnat straffrältigheten, men hvar och en
i saker, som rörde lif, åra och gods, sjelf var hamnaren af allt
våld och alla förolämpningar deremot (164). Det gålde i
så-daua tider att vara man för sig. Vekhet och blödighct i lynnet
kunde icke sammanstå med förhållanden af denna art. Men
frem-mande var för denna tidens man det lömska våldet och allt, som bar
stämpel af feg grymhet. Det kunde ske, att de öfverrumplade
sin fiende, men icke gerna den obeväpnade, och lönnmord
räknades till nidingsverk; den ådrog sig outplånlig skam och vanära,
som icke öppet gaf sin gerniog tillkänna och manligt utsatte sig
för alla dess följder; det åtminstone var oundgängligt, att han
låt sitt svärd sitta qvar i banesåret, ty såsom vapnen denna lid
icke hörde till fabriksvaror, igenkände man lått, hvilken
mordvapnet tillhörde; det gålde för regel i sådana fall, att den, som
drog ut svärdet, skulle vara h&mnaren. Kraft mol kraft och
våld mot våld, det var grundsatsen för deras handlingar. De
kunde risla blodörn på sin fiendes rygg (hvilket tillgick på det
sått, all man bredvid ryggen stack ett svård in i lifvet, afskar
alla ref benen ända ned till länderna och drog lungan ut, ett
förfaringssätt, som egde rum endast i högsta förbittring och
vredesmod), men att våldföra sig emot eller dräpa en vanför man,
var nidingsdåd. De rasade på härfärder i fremmande land med
eld och svård, men de spetsade icke det diende barnet, funno
icke nöje uli alt upptänka plågor och qval. Då en gårds
inbyggare innebråndes, tillsades qvinnor och barn att gå ut (att
annorlunda förfara var blott rånsmäns och vilda vikiogars sed). Si
snart blodshämndens heliga fordringar, eller en häftigt
uppbrusande vrede eller krigsraseriet icke tystade hos våra fäder
mensklighetens känsla, voro de rättsinnade, vältänkande. Att
helsas för vis, förståndig, ädelsinnad, att lefva med heder
och röna menniskors aktning, det var ögonmårket för de bättrea
traktan, det mål, till hvilket de sträfvade, icke blott genom
vapenbragder, men äfven genom rättrådiga handlingar och ett
manligt uppfyllande af de pligter, dem ålågo i det medborgliga som
i det enskilta lifvet. Till försäkringar om löftens och
öfverens-kommelsers helgd tarfvades i dessa tider ingen annan underpant
ån handslag och ord, ty att rygga dessa räknades til) den största
vanheder. Vackra drag förekomma i sagorna äfven deraf, att
fornfädren, Sjelfva öppna för sorgens som glädjens känslor och
pröfvande mot-.som medgång, också hade aktning för andras sorg
och olyckor. Äfven det ansågs för oådelt, att väcka tal om
någons olyckor och uppfriska erinringen deraf i annan mening äo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
