Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*tl räcka densamma en hjelpsam band; det hette efter forntidens
tänkesätt: ”den som gör tpörsmål om en annans motgångar, Ar
"ock skyldig att råda bot derpå.” I umgänget rådde öppenhet
och ärlighet. Atl öfverfalla obekanta folk med hånande ord, var
en skamlig gerning, (Ml straff hvarför trollen på en sådan skulle
draga lungan nr munnen. Äfven det ausågs för ”illa, alt egga
”den hetsige”, och bland ånno många andra, i lånkespråk iklädda
reglor för lifvel var också denna en, atl ”slädse gifver den
klockare efter.” Vett och förstånd i ord och handlingar gjorde man
framför allt anspråk på att finna hos män af något anseende och
något värde. ”Mycket menniskan fattas”, sade man, ”när
förslåo-”det brister.” Vinnandet af ett godt namn och rykte var
ledbandet för hela lefnaden. Mindre fruktades döden än det, att
utropas för niding, trolös, feg. Att bryta svurna trohetslöften,
betraktades med afsky, och grym hämod, trodde man, följde på
en vrång ed. Ovanligt och någol oerhördt var äfven det, att be*
Ijnga den ena den andra; det ansågs ovärdigt en fri man att
tala osanna ord; samma hämndstraff väntade lögnaren som
roen-edaren. Så öfverlygade voro fornfädren om ofelbarheten al
hämndstraffet för trolösa, nedriga handlingar, att äfven de vidrigheter
och det olyckliga lefnadsslut, som träffade elaka, ondt stiftande
menniskor, tyddes såsom en hemsökelse af de hämnande Godarne.
”Det. gick honom”, heter det om den mäktige Håkan Jarl i
Nor-rige, ”såsom del går många, att, når straffets timma år kommen,
”år det icke lått att undslippa”, eller, såsom man äfven tade,
”onda råd taga ond ända.” Alt stjäla var en i högsta grad
af-skydd last. ”Det år vikingased”, hette det, ”att skaffa sig gods
”med rån och plundring, men det är tjnfvars skick att dölja del
”bakefler.” Öfverhufvud var med förakt ansedt och afskyddes
allt, som vittnade om lömskhet, feghet, låghet, nedrighet i sinnet;
man ville i ondt som i godt se oförsagd öppenhet och manlighet
i lynnet, storhet och kraft i handling och gerning. ”Bröstgånges”,
sade man, ”skola örnarne spännas.”
911. Utmärkande för dessa tider år de forntida männens
så kallade fosterbrödraskap. Ynglingar, som under
barn-domslekar blifvit uppfostrade tillsamman, eller kämpar, som i
hugfullhet, i styrka och mod, i vapenöfningar och idrotter voro
jemnlika, ingingo med hvaraudra den närmaste vänskap och knöto
mellan sig en förening, lika fast och bindande som brödrabandet.
Det kallades att svårjas i fosterbrödralag. Sinnbildligt och
högtidligen skedde detta på det sått, att de uppskuro trenne
långa jordtorfvar, låto ändarne af dem qvarsiUa vid jorden, men
upplyfte och med spjut understödde Sjelfva rimsorna, hvarefter de,
till tecken af trohet i döden, gingo under saiuma torfvor, sårade sig i
handen eller armen, låto blodet rinna tillsamman i mullen, rörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
