Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga gerningar räknade del, att misshandla den värnlösa och svaga*
Man ansåg det redan för skam alt kifvas med qvinnor, och det, att
båra händer på dem, var en handliug, som mannen icke gerna
tillåt sig utom i ögonblick af en häftigt uppbrusande vrede öfver
ett oskickligt uppförande från qvinnans sida. Det forntida
tänkesättet häruti nttalar sig äfven i Harbards genmåle till Thor, når
denne berömde sig, att han slagit de Jättebrudar i Hlessö, som
största illbragd öfvat och all verlden besvikit. ”Skamligt gjorde
”do, Thor! då du qvinnor slog”, svarade Harbard, och Thor
ursäktade sin gerning dermed, att de mer voro varginnor än
qvinnor. Skandinaviska qvinnan fastmer hade på mannens
handlingar ett stort inflytande, hon stillade ofta hans vrede och
häftighet, hon åfven icke sällan eggade honom till modiga, blodiga
handlingar; hennes råd, hennes tal, når del var med förstånd och
manlighet framsagdt, förfelade sällan på honom sin verkan,
mangen gång hon också genom dristiga handlingar aftvang honom
aktning. De gamla sederna gåfvo husmödrar ne ett manligt sinne.
Men slrånga fordringar gjorde fäderna på äklenskapslrohet af
qvinnan. En hustru, som blifvit funnen i säng med annan man,
hade så belt och hållet förverkat all sin rått, att hon icke blott
i sina hvardagsklåder måste gå från mannens bo, men han äfven
kunde eller ”skulle”, såsom det i en af våra gamla lagar
före-skrifves, ”leda,henne till tröskeln, rycka af henne rocken, skåra
”bakstycket bort af hennes kjortel och så skjuta henne ut genom
”dörren från all lott i boet hans.” Äktenskapet betraktades i
dessa tider blott som en borgerlig förbindelse. Mannen kunde
förskjuta sin hustru, när helst han fann sådant för godi, och
skicka henne hem till de sina. Men skedde det utan giltiga
orsaker, så förnärmade han derigenom den förskjutnas fränder, han
var blotlståld för deras hämnd, och hon tog bort med sig ej
mindre den af henne i boet medförda hemgiften ån äfven alla de
för-åringar, hon af mannen bekommit före och efter fåstningen, samt
andra gåfvor hon af föräldrar och slågtingar bekommit, hvilket
allt betraktades som hennes enskilta tillhörighet och derföre
kallades gripir konu (gripir nemligen betecknade hvar och en
sak af värde, som hörde till någons lösa egendom), hvaröfver
mannen icke egde något att råda. Att åfven hustrun på sin sida
kunde upphäfva äktenskapet, gifva nycklarne tillbaka och förklara
skilsmässa, når mannen icke gaf det nödvändiga till hushållet,
icke bar omsorg för henne och hennes barn, eller misshandlade
henne, eller förnärmade hennes fränder, förekomma i
forntids-sagorna många drag. Både mannen och qvinnan kunde, efter
gjord skilsmessa, på ömse sidor genast ingå nytt äktenskap, och
når döden upphäfde åktenskapsbandet, egde den efterlefvande
oinskränkt frihet att strax tråda i nytt gifte. Egentligt månggifte
var icke i bruk, men åklenskapels helgd ansågs icke oskärad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
