Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med mer och mindre ifver uppträdde som förkunnare af Cbristi
lära. Eo Thurgot säges hafva varit förste Biskop i Skara
(rig-tigare Husaby), dertill förordnad af Erkebiskop Unwan, som
förestod det Hamburgska erkestiftet från år 1013 till år 1029. Från
England kommo en Eskil och en David, en Bernard, en
WoIfred och troligen ännu andra, hvilkas namn vi icke känna.
Del vägrades dem icke att infinna sig vid ting och folkmöten,
de hördes och blefvo allestädes väl mottagna, hvar de icke med
våldsamhet och otidig häftighet gingo tillväga. Anund Jakob,
Olof Skötkonungs son och efterträdare, var god christen, men
varsam och försiglig, så alt ingen förnårmelse skedde hedningarne
i deras gudadyrkan; christna och hedningar, hvaren ostörd i sin
tro, lefde trygga och säkra under vård af landets gamla lagar.
Hans broder Emund Gammal bekände sig likaledes till
Chri&ten-domen; han emellertid ville icke underkasta sig Hamburgska
Erke-biskopens andliga Öfvervälde, men som landets Konung sjelf i
sitt rike råda äfven i de årender, som angingo kyrkostyrelsen.
En man, kallad Osmund, troligen af Svensk börd, hade som
gosse af den helige Sigfrid blifvit skickad till Bremen och der
hållen i skola. Han kom nu till Rom, för att blifva vigd till
Sveriges Biskop. 1 Rom blef han afvisad. Men på återvägen
derifrån förmådde han en Erkebiskop i Polen att inviga honom i
det beliga embetet, och då han kom åter till riket, lät han som
Erkebiskop bära korset framför sig, dolde emellertid sitt missöde
i Rom och lät icke annat märka, än att han af Påfven var vigd.
Denne Osmund har hos Emund Gammal varit väl upptagen.
Adalbert, en verksam, men stolt, äregirig, öfvermodig man,
satt denna tid på den Hamburgska erkebiskopsslolen. Han vigde
«n Adalvard, Dccanus i Bremiska klostret, till Svensk Biskop
och sände honom jemte flera af Bremiska klosterbröderna till
Sverige, alt förehålla Konungen otillbörligheten af Osmunds
invigning och förordnande till landets audlige öfverberde, emedan
Hamburgska Erkebiskopen hade detta kall, det andliga öfverväldet
af Påfven sig uppdraget. Saken blef föredragen på allmänt ting.
Det gick der de Bremiska sändebuden, såsom det i Rom gått
Osmund. De blefvo afvisade. Äfven Harald Hårdråde i Norrige
tillsatte Biskopar i silt rike efter eget behag och sände dem dels
till Frankrike dels till England alt der vigas, och då Adalbert,
högligen uppbragt öfver detta iogrepp i hans erkebiskopliga
myndighet, skickade sändebud till den Norska Konungen med bref
och föreställningar mot detta ofog, afvisade Harald sändebuden
kort och tvärt, befallle dem att genast lemna landet och sade,
att han icke kände någoo annan Erkebiskop eller rådande herre i
riket än han allena, iandels Konung. Vid samma lid tilldrog sig,
alt Danska Konungen Sven Estridsson tog till gemål en anhörig
af Svenska konungahuset, med hvilken han var närmare beslägtad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
