Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ön att äktenskap dem emellan efter kyrkans lagar var tillåtet.
Adalbert hotade Konungen med kyrkans bann, om han icke
skilde sig vid sin gemål; Konungen hotade Erkebiskopen tillbaka
med eld och svärd. Den stolta, myndiga Prelaten bröt nästan
på en gåog med nordens samtliga Konungar. Dessa voro ännu
icke vaoa till undergifvenhet för den andliga myndigheten och
funno det svårt att låta befalla sig af en fremmande Biskop. Sven
Est ridsson och Harald Hårdråde, såsom uppfödda i den christna
läran, omfattade densamma med tillgifvenhet, och Emund
Gammal, om han ån, såsom uppfostrad hos sin moders frånder i
Ven-den, långe icke bekånt sig till den nya läran, framhärdade dock
stadigt deri, sedan han en gång öfvergålt till Christendomen, så
att han äfveo ville hafva en egen Erkebiskop i sitt rike. Med
Christendomen åter hade folken mottagit en helig vördnad för den
Romerska Biskopen såsom Christi ståthållare på jorden. Och han,
Christenhetens högsta andliga öfverhufvud, understödde den
Ham-burgska Erkebiskopen. 1 Sverige inträffade torka och missväxt,
hvartill ånnu andra olyckor stötte (155). Detta tyddes som ett
hflmndstraff af de christoas God för den sidvördnad, hvarmed
Hamburgska Erkebiskopens sändebud blifvit afvisade. Sändemån
skickades till honom att urskulda den tillfogade förnårmelsen och
inbjuda den af honom vigda Biskopen alt återkomma och
qvar-blifva i landet. Den Hamburgska Erkebiskopen gick segrande ur
kampen med de nordiska Konungarne.
232. Det låg i fornfådrens läror och religiösa
föreställningar, i mångfalden och hela karakteren af deras tro och
gudadyr-kan mycket, som underlättade Christendomens antagande. Sträng
enhet i tro och hvad vi kalla renlärighet, var för de gamle
obekant, en naturlig följd af de flerfaldiga invandringarne och af den
blandade eller mer och mindre skiljaktiga tro och gudadyrkan,
de invandrande stammarne medfört. Man fordrade aktning för
landets eller folkstammens Gudar, man tillåt icke, att de
offentligen smädades, men derföre tvang man icke andra att tro på dem
och hembära dem sina offer; man förmenade ingen alt öfva sin
enskilta gudadyrkan, att fört rösta på de gudar och makter, lian
behagade, man bar för andras tro och öfvertygelse samma
aktning, man fordrade för sin egen. I andan af detta forntida
tänkesätt var det också Sigrid Storråda svarade Olof Tryggvason: ”icke
”vill jag förmena dig att tro på den Gud, du behagar (128).”
De begrepp för öfrigt, månggudadyrkan medförer, ledde lått till
erkännande af Christi gudom, derföre äfven, då någon trodde sig
af sina fäders Gudar öfvergifven, tog han sin tillflykt till de
chrislnas Gud. Man hembar gerna sin mesta dyrkan ål den af
Gudarne, som man ansåg för den mäktigaste och den villigaste att
hjelpa. Den låran, att den till jorden nedstigna, på jorden
vandrande Christos var Gud, så mörk och obestämd densamma af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
