Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förkastade menniskooffer och allt annat blodsoffer såsom en styggelse.
Öfverhufvud förekom den christna låran våra fäder ”alltför blödig
”och simpel.” Christendomens förkunnare predikade ödmjukhet,
nedlåtenhet, fridsamhet, försonlighet och misstroende till sig sjelf,
tillråknande Guds nåd och kraft alla dygder, alla goda verk och
gerningar. De forntida fädren voro stolta, litade på sig Sjelfva,
trodde sig uträtta allt genom egen kraft, eftersträfvade åran och
ett berömligt namn, älskade vapenlekar och blodiga strider. De
förestålde sig, att de efter döden skulle handla, såsom de hade
handlat i lifvet, fortsätta hos Gudarne i Valhall samma kraftfulla
lif, som de lefvat på jorden, älska samma qvinnor, som de här
älskat, umgås med käcka, stridbara män och samma vänner, med
hvilka de här lefvat, kämpa, strida, såras, dödas, åter blifva
lefvande, uppvaktas af Valkyrior och dricka mjöd och vin med
Asarne. De christnas fröjder i himmelen voro mörka,
frem-roande, okända. Den Frisländska Konungen Badbod stod redan
afklädd vid brädden af dopkällan, färdig att nedstiga i vattnet för
alt mottaga det christna dopet, då han frågade Biskop Wulfran,
som skulle förrätta den heliga handlingen, om hans fränder äfven
voro i himmelen. I oförsigtig ifver svarade Biskopen, alt de alla
voro i helvetet. ”Mina förfäder”, återtog då Hadbod, ”hafva varit
”vapengoda och tappra mån. Jag vill hellre vara med dem, ån
”i himmelen med er, J arma Chrislne och fega Munkar.” Och
dermed drog han sin fot åter tillbaka. Der således icke, såsom
i Danmark och Norrige, vapenmakt och våld lade band på
men-niskornas samveten och genom tvångsmedel drefvo dem till
Christendomens antagande, måste det blifva ett långsamt tidens verk
alt skaffa seger åt en låra, som till en våsendtlig del stod i öppen
strid med fornåldriga, helt och hållet med folklynnet
sammangjutna seder, tänkesätt och föreställningar. Ännu mot slutet af
XI århundradet, 250 år efter den tid, Ansgarius första gången
predikade i Birka, offrade Svearne efter gammalt skick till sina
Gudar, vidhållande fådrens tro, låra och seder, och nära ett helt
århundrade förbigick ännu, innan Christendomen i öfra Sverige
kom till stadga. Gn både i enskilta och allmänna förhållanden
så djupt ingripande omhvålfning, som måste följa af den nya
religionens antagande, kunde på undervisningens och öfvertygel*
sens väg icke ulan efter lån^t arbete och en sagta framskridande
förändring af tidens skick lillvågabringas. Ingenting stridde mot
Christendomens anda i högre grad ån de blodiga vikingafärderna.
Dessa åter började efter X århundradet alltmer aflaga, mindre
genom Christendomens inflytande ån deraf, alt i England, i
Frankrike, i Gardarike, i de länder och på de kuster, som utgjort
fältet och målet för vikingarnes bragder och gifvit den rikaste
skörd, Nordmannariken bildat sig och makter uppstått, som
kraftfullare än de föregående svaga, söndrade, vanmåktiga regeringarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
