Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dömet. Erik den Helige hade efterlemuat jemte tvenne döttrar
Äfven tvenne söner, Knut och Filip. Och kamp uppstår nu
mellan ättlingarne af Sveikerska och Erikska konungahusen. Knut
gjorde mot Carl Sverkersson anspråk på kopungadömet och tog
till tapen mot honom. Men Jians företag kröntes ej af framgång.
Efter olyckliga strider ej mäktig till vidare kamp, flydde Knut
öfver till Norrige. Carl åter sände (ill Danmark sin Jarl
Gutt-orm, att till Sverige hemföra hans trolofvade brud Christina, en
systerdoder till Konung Valdemar I och dotter af Slig
Hvita-leder, en storåttad man i Skåne. Hon födde honom en son, i
dopet kallad Sverker efter farfadern. För öfrigt heter det om
Carl, att han i allt ville väl, var fridsam och saktmodig. Vid
pass sex år hade han varit ensam rådande Konung öfver riket,
och derunder i trenne år Knut Eriksson uppehållil sig i
Norrige, då oförvåntadt denne kom från sin landsflykt tillbaka,
alt lasa sitt fädernerike i besittning. Carl uppehöll sig på
Visingsö. Der öfverraskades och nedergjordes han af Knut. Detta
skedde år 1167, den tolfte dagen i April månad. Carls unga son
Sverker blef, buren i skötet, räddad öfver till Danmark, der han
fann tillflykt och skydd hos sina mödernefränder. Sverker den
Gamles grift i Alvastra kloster mottog Carls jordiska lemningar.
989. Men ännu funnos fullvuxna ättlingar af
Sverker-ska huset, Kol och Burislef, troligen söoer af Sverker den
Gamle, eller eljest nära skyldemän af honom. De togo till
vapen mot Kout, att såsom fådernearf försvara sin rätt lill
kon-no g» döre et. De funno anhängare och bära i krönikorna samt
konungalängderna namn af Konungar. Detta gör (roligt, att de
blifvit för Konungar erkända af Göterna, serdeles Östgöterna
såsom närmaste stamfränder af Sverkerska ätten, 1)varemot
Svear-ne, som i tiden förut hade förskjutit Sverker och uppsatt Knut
Erikssons fader på konungasätet, utan tvifvel nu äfven voro de,
af hvilka Knut hade sitt hufvudsakliga*!* stöd i kampen mot
Sverkerska huset, hvilket genom fränriskapshandet med mäktiga
släg-ter i Danmark sannolikt äfven derifrån haft undsättning och hjelp.
Flera år igenom varade oroligheterna. Knut Eriksson, heter det,
vano riket med svärd, men hade mycket arbele och mången hård
kamp atl bestå, innan han kom till rolig besittning af
konunga-dömet. Del skedde icke förr, än Kol och Burislef slopat, eller
flytt undan ur riket, sedan de och deras anhängare öfverallt
blifvit slagna ur fällel. Östergötland synes i synnerhet hafva varil
skådeplatsen för dessa inbördes strider. Der, enligt sägnen, bära
de i sydvesl från kyrkan i Bjålbo socken liggande åkrar namn af
Röd- eller Blodåkrar til) minne af det blodiga slag, der Kol och
Burislef föllo (alt emellertid endast Burislef stupat, men Kol flytt
undan till Norrige, hvarest han slutade sina dagar år 1197 eller
1198, förekommer oss sannolikt af andra trovärdiga berättelser).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
