Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förroatade vårjklingor och sporrar, som blifvit ar jorden
derstädes uppgråfäa, synas åfveo vinna, alt ell fältslag i fordomtima
der föregått.
983- Till Danmarks rike stod Sverige tiela denna tid,
om ån i ett tvetydigt, dock icke i ett fiendlligt förhållande.
Danmarks Konung Valdemar I sammanhöll sitt rike med stark hand,
ordnade, försvarade, åfven utvidgade del, deri understödd af
Ros-kildska stiftets dåvarande Bi*kop Absaloo, sedermera efler Eskil
några år före Valdemars död upphöjd på erkebiskopliga stolen i
Lnnd, en kraftfull man, på en gång biskop, statsman och
krigare. Valdemars hela 25-åriga regering var upptagen af krig
med de tillgrånsande Vendiska folken, och på samma gång hade
ban att vårja sig mot uppror af inhemska missnöjda. Det fanns
innu talrika efterkommande af Sven Estridsson och
Erik.Eyr-god, hvilka på grund af sin börd, såsom åttliogar af förenåmnde
stamfader för Danska konungahuset, trodde si* likaså
arfberåni-gade till konungadömet som Valdemar, eller dock så, att de borde
hafva sina andelar af riket; Magnus, en son af Erik Lamm, samt
Knut och Carl, på möderne nedstaramande från Konung Knut
den Helige, Sammansvuro sig att taga Valdemar af daga;
upptäckta i sitt förehafvande, flydde Magnus till Hertig Henrik i
Tyskland, men Carl och Knut till Vestergölland till Jarlen Birger
Brosa, som stod i slågt förhål lande till dem; från Sverige kommo
de år 1179 med en djerf, fast ringa hårhop och inföllo i
Halland, dock ej med båttre framgång, ån att de blefvo drifna
tillbaka till den skog, som skiljer Halland och Vestergölland; Carl
stupade, och Knut, tillfångatagen, blef förd till Danmark och der
innesluten fi samma fångelse, hvari Magnus, som fråo Tyskland
hade återvåndt, åfvenledes blifvit insatt. Skåne var i synnerhet
det landskap, på hvilket de sammantvurna rigtat sitt förnåmsta
ögonmårke, emedan ett uppror der låttast kunde tillvågahringas.
Det bodde hos Skåningarne ånnu en anda af sjelfrådighet och
stark frihetskänsla. Det kiånkte dem, att icke infödda Skånska
mån sattes till fogdar och hefallningthafvande öfver dem, men att
alla tån och emheten uppdrogos åt andra, RVr landskapet
frem-mande herrar Och mån. Dessa, serdHes de erkebiskopliga
fog-darne och lånsmånnen, djerfva emedan de voro mån af stor fltt
och siodo under skydd af den biskopliga stafven och den
kong-liga makten, förde förvaltningen med stor myndighet och
behandlade allmogen med trots och håu. De låto i skogarne i öst*
liga delen af Skåne fftlla stora tråd, och emedan den tjocka,
oba-nade skogért gjorde för forsling med håstar de stållen
otillgängliga, hvarifrån hygget skulle fortskaffas, lillhöllo de bönderna, att
med sina armar slåpa slockarne fram tilla deras beslåmmelseort,
fria mån således förråtta trålars arbete. Äfven var för dem,
såsom Öfverallt, tiftndeafgiften eö svår tunga, och sinnena förbittrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
