Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvud. Påfven uppdrog Biskoparne i Lubeck, Scbwerio och
Ratzeburg all företaga en noggrann undersökning Öfver de
Svenska Biskoparnes förhållande, ocb derest de befunnos hafva
förrättat kröningen, sedao Konuogen af Danmark hänskjutil aaken lill
Romerska Stoleos afgörande, att då förelågga dem en bestftmd tid,
hvarinom de skulle infiuna sig vid den Apostoliska tröskeln att
tvara för den sidvördnad, de genom ett sådant sitt handlingssätt
visat för den Heliga Stolen, och för det fall, att de ej detta
ef-terkommo, skulle de genom kyrkans bann tvingas dertill. Men
ehuru Påfven i sednare skrifvelser upprepade samma befallning,
skönjes dock icke ringaste spår till någon paTöljd deraf.
309. Denna tid skedde krigsfftrder till fistland så från
Sverige som från Danmark. Omvändelseverket i de motliggande
Östersjöländerna framgick med blod noder oupphörlig kamp och
strid och många omvexlande öden. Biskop Albert, den tredje
Biskopen efter Meinhard, Christendomens första förkunnare och
första Biskop i Lif er nas laod (273), tog till föresyn de andliga
riddarordnarne i Österlandet och stiftade en serskilt ridd ar orden,
hvars åliggande skulle vara, att kämpa för utbredande af kyrkans
rike bland nordens folk* med samfall makt försvara det för
Christendomen vunna landet och i landets Biskop vörda si o
öfver-herre samt i allt vara honom hörsam. Det röda korset och
det röda svärdet framför bröstet på den hvila ördensdrägten
betecknade denna ordens kall och bestämmelse, ty riddarnes hela
lif, deras hela kraft skalle vara helgade åt Christi tjenst för
Christi kyrka. De kallades deraf Christi Riddare, Bröder af Christi
Ridderskap, vanligast dock Svärdsbröder eller
Svärdsrid-dare. Men det var ett icke lått arbete, att besegra det gamla
folklifvet, den gamla gudaläran, de gamfo sederna. Med all
rid-darhärens tapperhet och ut hållande bjeltemod framgick under blod
och svett christendomsverket blott långsamt. Så bitter! var hatet
mot Tyskarne, att Lifländarne plågade trösta de döende med de
orden: ”gå, olycklige, lill den bättre verlden, der Tyskarne icke
”mer skola vara dina herrar, men dina trälar,” och ännu hade
den christna läran, sådan hon för dem med svärdet predikades,
så litet förmått uppfriska deras lif och fylla den tomhet, som bos
dem uppstått genom afsägelsen af deras gamla gudar och
helgedomar, att man såg skaror af dem, som blifvit döpta, förgätande
aina löften, begifva sig lill Duna, att genom flodens vatten, såsom
de trodde, åter aflvaga dopet. Det har näppligen gifvils något
folk, som för sin gamla Iro, sill gamla fädernesland, sin
författning och sina från nrfädren ärfda bruk kämpal mer hårdnackadi
och mer olyckligt än folkslammarne i kustländerna på andra
sidan om Östersjön. Sedan Liverna och Letterna blifvit
under-kufvade, motstodo annu Esterna, elt mäktigt folk, och nu så
mycket farligare, då ett af Ordensriddarne föranledt uppror bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
