Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Del företa och våsendtligaste vilkoret dock för ett folks frihet är,
att otan dess frivilliga Stagande inga bördor, inga nya skatter
eller gärder kanna påliggas detsamma. Sådana grundsatser öfver
de vigtigaste statsrätlsliga frågor hade emellertid såsom
öfverflö-diga i djapa fornåldern icke ifrågakommit, ocb i det nya
statsskicket felades ett lagstadgadt bestämmande deröfver. Det fanns
nemligen ännu ingen lag, som bestämde, når och under hvilka
förhållanden urtima gård till bjelp vid det allmännas behof kunde
utskrifvas och sättet för dess beviljande. Det år först i tiderna
härefter, vi få se lagar derom stadgas.
420* Att taga lill vapen så till härfärd som till landets
försvar, når härbud från Konungen kom, var en alla friborna
mån åliggande pligt, af hvilken grund äfven bondesöner och andra
lösa, lediga karlar till viss del jemte bonden dellogo i
ledungs-gården. En hvar ”vigher” (vapenför), till mogen ålder (efter
Uplandslagen till 20, efler Helsingelagen till 18 år) kommen man
skulle hafva fem folkvapen, yxa eller svärd, jernhatt, sköld, brynja
eller harnesk och båge med tre tolfter pilar *)• En i samband
med landsförsvaret bönderna åliggande pligt var äfven den, att i
krigstider eller eljest vid befarade fiendiliga anfall hålla vakt på
vissa utsedda ställen; man hade till den ändan på bergshöjder
vid kusterna och åfvenså in i landet samt på yttre skåren
upprest trådstaplar, genom hvilkas antändande tecken gafs till fiendens
annalkande (194), och så maktpåliggande ansågs denna
vakthållning, att icke legodrängar och qvinnor fingo såttas dertill, utån skulle
bolstadsmånnen, såsom de hvilka hade något att vedervåga, Sjelfva
hafva vården derom, och efter mellan dem öfverenskommen
ordning två hålla vakt vid hvarje stapel. Det åfvenledes ålåg alla
jordegare i häradet, presl och kyrkans landbo lika med bonde,
att rödja de för färderna nödiga vägar och bygga broar; till dessa
*) Att anse allmogen efler Linköpings mötes beslut Sr 1152 (264)
hafva blifvit afväpnad, ocb att derifrån härleda odalmännens
sjunkande tillstlnd, är en föreställning, som motsäges både af
Land-skapslagarne och hela beskaffenheten af det allmänna tillståndet.
Men lätt upplågade hos denna tidens män vreden öfver
förolämpningar eller oförrätter, tillfogade dem Sjelfva eller deras fränder
och vänner, derföre i bredd och i samband med offentliga
maktens arbete att hämma sjelfhämnden man i tidens fortgång
arbetade derpå, alt inskränka det allmänna bruket af vapen, så att
bärandet af dessa icke skulle vara tillåtet i köpstäder eller vid stora
folkförsamlingar och samqväm (och längre sträckte sig icke heller
det förutnämnda förbudet vid Linköpings möte), äfvensom icke
vid ting och i kyrka, derföre också vid kyrkobesök, innan man
ingick i Sjelfva kyrkan, vapnen aflades i förhuset deraf, hvilket
deraf långt fram i tiden och mångenstädes ännu kallas
vapenhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
