Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansåg för sina vänner och sökte vinna på sin sida, eller han ville
ivioga en del aU afckeda sina talrika svenrier och tjenare, flera
hlefyo förbigångna, och han gaf dem, som beklagade sig, det råd
Konungen en gång gifvit honom sjelf, ”alt de icke skulle sträcka
”benen utom skinnfållen och icke antaga flera tjenare, ån de
”förmådde löna och föda.” Bland dem var en namnkunnig hjelte,
Broder Svensson (Tjurkufvwfy, frände till Drottning
Margaretas gunstling Abraham Brodersson (497). Han hade i
Konung Eriks krig mot Slesvig och Hansestäderna, och sedan, efter
sju års fångenskap, i Engclbrekts uppresning mot samma Konung
förvärfva mycken ära för sin tapperhet både till lands och sjös.
Han hade många stridsamma och raska tjenare. Det fört röt ho*
nom derföre, att hao skulle blifva förbigången vid lånens
utdelning, då han för fäderneslandet mycket gjort och mycket lidil,
och kunde i förtjenster tåfla med de yppersta i riket. Han
samlar sina avenner och tjenare på fältet utanför Söderköping, går
sedan tillbaka till staden, träffar der Carl Knutsson i samtal med
rikets förnämsta herrar, öfverhopar honom med hårda tillvitelser
för maanaraon och egennytia och låter hotande ord undfalla sig.
Då gaf en af herrarne Carl Knutsson del råd, att gripa honom.
Det skedde, ocli Broder Svensson blef tidigt följande morgon
af-rättad. Ett lika öde drabbade följande året Erik Puke. I
krigskutiskap och tapperhet och brinnande kärlek till
fäderneslandet öfveriräffades han af ingen. Men hans häftiga, brusande,
ore-gerliga lynne satte honom ur stånd att beherrska sig sjelf och
förledde honom till obetänksamma steg. Utån besinning sade han
oförskräckt och öppet ut, hvad som innebodde hos honom, och
mot sin fiende ansåg han allt tillåtet. Till Carl Knntsson hade
han faltat ett oförsonligt hal från den tid, denne framför honom
och Engelbrekt korades till riksföreståndare. Annu mer upptänd
af förbittring öfver Carls växande anseende, stämplade hao otipp*
hörligt på hans förderf. Han utmanade honom lill envigeskamp,
han satte för honom flerfaldiga försåt, och han dolde del icke,
men sig lik i allt sade han sjelf till Carl helt öppenhjertigt, ”atl
”aldrig för någon gädda mellan Kalmar och Stockholm så många
”krokar varil satta, som jag sall för dig, men det har icke
lyc-”kals.” Det mindre ädla sätt af Carl Knntsson, alt utsända
tjenare, som genom löften om högre belöningar lockade i hans tjenst
andra herrars tjenare, serdeles sådana, som voro utmärkta för
tapperhet och mod, förebråddes honom öppet af den oförskråckle
Puke, som i sittande råd tilltalade honom med dessa ord: ”jag
”säger dig till, Carl Knutsson, kalla hem dina stöfvare, eller jag
”slår dem på näsan, så alt de skola minnas det.” Carl Knutsson
fördrog länge bans sällsamma beteenden, lill dess omsider del
kom till uppenbar fiendskap mellan dem. Puke drog upp till
Vestmanland, lill Dalarne, till de orter, hvar Engelbrekt varmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
