Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skeppare af namn Henrik Möller honom med sig på en
Warnemunderbåt, och efter en lycklig fard landsalte honom
på Stensö, ett näs utanför Kalmar, den 31 Maj år 1520.
Gustaf insmög sig hemligt och oförmärkt i staden. Han
blef med glädje mottagen af Anna Bjelke. Hon meddelle
honom sina bästa råd och lofvade honom all den hjelp, hon
kunde förmå. Men hon egde icke det anseende bland
borger-skapet och sjelf icke den sinneskraft som Christina Gyllenstjerna.
Gustaf dolde ej längre sin närvaro, gick sjelf ner till staden
och uppmante dess borgare till frimodighet och manlighet;
men de hörde honom med köld, och deras stumma tystnad
gaf tillkänna, att de icke voro sinnade uthärda en långvarig
belägring. Han vände sig till besättningen på slottet; men
denna bestod af Tyska knektar; de ville icke äfventyra ett
längre motstånd; Severin Norrby låg i sundet med sin flotta
och nalkades staden att åter företaga en storm ; Tyskarne ville
gifva sig, Gustafs närvaro var dem förhatlig, och han hade blifvit
ett offer för deras förbittring, om icke borgerskaoet skyddat
honom. Han begaf sig derföre bort och vandrade inåt
Småland till några sin faders landbönder, af hvilka han hoppades
god tröst, men fann hela landet söndrad t genom inre partier.
”De Svenske,” säger öss krönikan, ”voro nu så galne blifna
”och förblindade, att de i mångahanda måtto voro sina
betryc-”kares och ovänners hjelpare till det dessa gerna sågo,
nemligen att belacka, förföra och förderfva hvarandra inbördes.”
Gustaf förmante dem till sämja och endrägt, ”emedan det icke
”plägar vara fårahjordens bästa, alt ulfvarne skola dem förlika
”och vara deras domare”. Han gaf sig stundom i böndernas
hop, varnade dem för det gästabud, som vore dem ämnadt af
Danskarne, och sade dem, ”hvad J Svenske män vissie, det jag
”vet, skullen J annorledes taga edra saker före”. Men folket
var ledset vid kriget, och Christian hade genom sina
försäk-ringsbref, hvarmed hans utskickade drogo kring landet, serdeles
i de sydliga landskapen intagit allas sinnen: ”Kung Christian,”
svarade man Gustaf, ”är oss en nådig herre; vi hafva ingen
”nöd, och det hafver Konungen oss tillsagt, att ej skall oss
”tryta salt och sill och annat godt, så länge vi lyda honom.”
Det är tyianniets hemlighet, att livar och en sörjer för sig,
ingen för det allmänna. Samma motsträfvighet och samma
till-förlit till Christians försäkringar fann Gustaf öfverallt, hvart
han kora i de Småländska bygderna. En frälseman i södra
Vedbo, Bengt Eriksson på Skellenäs, rådde Gustaf att
åtfölja honom till Stockholm, visande det lejdebref, han hade
bekommit af Konungen; Gustaf åter varnade honom att förlita
sig derpå, emedan han n<jgsamt hade förstått den tillförsigt,
Svenskarne“kunde sätta till Konungens lejd och bref, derföre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
