Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ro. Gustaf begaf sig en dag i hemlighet till den gamle
mannen, upptäckte sig för honom och begärde hans faderliga
råd, huru hati skulle skicka sig i sin dåvarande hårda
belägenhet. Den åldrige gubben underrättade den unge ädlingen, att
han var intagen i Christina Gyllenstjernas daglingnings- och
försäkringsbref 15); han sade honom, huru många sökt Konung
Christians nåd och vänskap och erhållit hans lejde- och
freds-bref, ehuru myckel de varit honom emot; han lofvade att
skrifva till rikets Råd och till sina vänner samt hos Konungen
förmedla saken till det bästa; rådde honom derföre, att följa
sina vänners föredöme och förtfo sig (ill Konungens skydd.
Men Gustaf, oföränderlig i sitt misstroende till Christian, och
eldad af en stor, mäktig känsla för sitt fäderneslands
sjelfständighet och frihet, ansåg för det ädlaste äfvensom för det
klokaste att uthärda i olyckan. Den som ej kan förlora mer än
sitt lif, räddar derigenom åtminstone sin ära, och en man af
okufveligt sinne finner ofta i de händelser, tiden skickar,
oväntade medel.
En dag i November månad, då Gustaf uppehöll sig på
Gripsholm, infann sig en Joakim Brahes räntare eller landbo,
kallad Gubben i Tronnevik; han hade följt sin herre till
Stockholm, och kom nu tillbaka, andtruten, försagd, bäfvande. ”Ack,
”kära herre,” ropade han, ”nu står det fast ynkligt och
eländigt till hår i riket.” Med stammande röst, med gråtande
ögon, med fasa och förskräckelse i ord och åthäfvor berättade
han derpå, så godt han kunde, om det förskräckliga blodbadet.
En frälsebonde, hvilken Gustaf några dagar förut hade utsändt
att inhemta kunskap om sakernas tillstånd, återkom med
samma förskräckelse och samma tidning. Jakob Ulfsson blef stum
af fasa, och Gustaf skakad, upprörd till hela sin själ. Han var
nu beröfvad sina fränder, utan vänner, utan hjelp, sjelf ett ulsedt
offer till döden, rundt omkring omhvärfd af fiender, rikets slott
och fästen i en Tyrans händer, landet hvimlande af hans
knektar och befallningsmän, ingen ort säker, ingen till hvilken han
kunde förtro sig.
Men olyckan, som nedslår vanliga själar, gifver de bättre
en högre kraft. Gustaf hoplade sina saker, de penningar och
kläder, hvarmed han blifvit hulpen af sin syster och svåger,
begaf sig bort och stälde sin kosa åt Dalarne till, att hos
dessas manhaftiga inbyggare, alltid de villigaste och främste att
taga till vapen, när stora faror hotade, upplifva minnet, hvilka
karlar de varit under Engelbrekt och Sturarne, och nu mana
dem till nya strider för fäderneslandets räddning. På dem
hvilade nu hans enda, sista hopp. Vid S:t Katarinas fest (den
25 November) lemnade han Räfsnäs, åtföljd endast af en dräng,
till hvilken han hade förtroende. Men denne, besinnande under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
