Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter de befunnos med en lika orättrådig handel, skalle han
nog veta att deremot taga behöriga mått, frågade dem derföre,
hvad han hade att rätta sig efter, om de som Svenska män
ville svärja honom och riket trohet eller ej? De bäfvande
kanikerna bådo att få tillskrifva sin Erkebiskop och utverka sig
hans tillåtelse; de hoppades genom samma skrifvelse kunna
förmå honom sjelf, att öfvergifva Konungen och vända sig på
Gustaf Erikssons sida. Han beviljade detta. Kanikerna skrefvo
och Gustaf skref sjelf till den myndiga prelaten, bad honom
aktningsfullt betänka rikets väl och med honom förena sig, att
afvärja dess förtryck, jämmer och förderf. En kanik skickades
till Stockholm med dessa skrifvelser. Då Erkebiskopen erhöll
dem, sade han: ”jag skall sjelf bringa Gustaf Eriksson svaret,”
qvarhöll budet och uppbröt genast med 3000 man till fot och
500 ryttare.
Gustaf satt om aftonen vid måltiden, då en öfverlöpare
från fiendens hop kom i fullt ridande till Upsala och
berättade, att Erkebiskopen var blott en half mil derifrån med en
väldig hop och tänkte öfverraska Svenskarne. Gustaf ville icke
tro det; han kunde icke föreställa sig ett sådant svar på en
foglig skrifvelse. Men kort derefter kom en annan, som från
betet uppsnappat sexton af fiendens hästar; äfven denne
förmådde knappt öfvertyga honom, han tviflade ännu, när
ändtligen en timme derefter äfven den till Stockholm afsände
kani-ken återkom och bestyrkte de förras berättelse. Då såg han, i
hvilken fara han sväfvade. Klockan 6 om morgonen framtågade
Erkebiskopen på vägen förbi Danmarks sockenkyrka; Gustaf
sjelf höll med sin hop på sandberget, der nu Upsala slott står,
och tog öfversigt af fiendens styrka. Han har sedan sjelf ofta
tillstått, att han varit förlorad, om Erkebiskopen haft mod att
raskt och utan dröjsmål om aftonen inrycka i staden, ty några
hundra man till fot och vid pass elt hundrade till häst utgjorde
hela hans styrka, emedan han kort förut hemförlofvat bönderna
och bergsmännen att sköta deras åkerbruk. Men Erkebiskopen,
okunnig derom, kände icke Gustafs ringa styrka och vågade
icke ett anfall mot natten. Gustaf drog sig tillbaka till skogen
Nåsten, vester om staden. Redan hade hans fotfolk hunnit
öf-vergå Läby vad, han sjelf var ännu midt i vadet, och endast
en del af hans ryttare hade ännu icke kommit öfver, när den
käcke och oförtrutne Staffan Henriksson, hvilken Erkebiskopen
genast utsändt med tvåhundra man till häst, i fullt sporrstreck
anlände till vadet. Då en Finsk ädling, hvilken red näst efter
Gustaf, såg fienden komma i fullt anlopp, upphäfde han i
förskräckelsen ett rop och red Gustaf och hans häst öfverända.
Men de män, som ännu icke kommit öfver, när de sågo sin
höfvidsmans olycka, ehuru de voro fä, stälde de sig mot
fienden och försvarade passet med lejonmod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
