Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf slog läger på Rymninge skog, uppbådade i hast
åter sina hemförlofvade krigare och sände sina käcka
höfvids-mån Lars Olofsson och Lars Eriksson med en utvald hop af
de raskaste män att ställa sig i försåt för Erkebiskopen och
göra återvägen till Stockholm för honom blodig. De togo i
framfarten med sig unga och raska drängar från flera härad
och lägrade sig fördolda vid Lindesunds qvarnar. Men den
raske höfvidsmannen Staffan Henriksson, som alltid red förut
med en hop, kunskapande och spejande, upptäckte föreåtet.
Han blef på vägen varse några qvarlefvor af ett slagtadt
kreatur, fattade misstankar, red tillbaka och underrättade
Erkebiskopen om faran. De togo en annan väg. De Svenska
öfver-starne, harmsne öfver den misslyckade anläggningen, bröto upp,
uppsökte fienden och anföllo honom i ryggen med största
häftighet. Striden blef skarp och blodig. Länge gjorde Danskarne
ett tappert motstånd. Men Lars Olofsson bröt lik ett lejon in
i fiendens hop; hans föredöme uppmuntrade de öfriga; han
sökte Erkebiskopen, fann honom och rigtade med så väldig
kraft sin glaf mot den myndige prelaten, att denne med
yttersta nöd undkom faran genom en hastig böjning på hufvndel;
glafven gick öfver prelaten och träffade i sidan den, som red
näst framför honom, Peter Hansson till Hvalstad,densamme,
som sedermera blef en af Gustafs trognaste män. Danskarne,
slagna och förföljda, ledo ett så stort nederlag, att
Erkebiskopen knappt med hvar sjelte man kom tillbaka till Stockholm.
Lika liten framgång hade Erkebiskopen kort förut haft, då
han ville öfvertala Helsingarne, att blifva stillasittande och icke
deltaga i Dalkarlarnes upproriska rörelse. Han begaf sig i denna
afsigt personligen till Helsingland, åtföljd af den förutnämnde
Staffan Henriksson, hvilken under Sturarnes tid der varit
fogde. De höllo sig långsefter kusten, förestälde folket
rättvisan och nödvändigheten af det Stockholmska blodbadet,
upphöjde Christians goda egenskaper, sparade inga löften, och
svuro att Sjelfva blifva Konungen trogne intill döden. Men
Helsingarne bådo Staffan Henriksson innehålla med sina
försäkringar ; den tid kunde väl komma,. sade de, när kan
nödgades svärja om igen. Erkebiskopen sjelf blef med skott och
pilar mottagen af Gefle stads invånare, och kom med
oförrätta-de ärender tillbaka till Stockholm.
Vid Midsommarstiden år 1521, fem månader efter den
tid, han i tröstlöst, öfvergifvet tillstånd från ödemarken
återkallades af Dalkarlarne och blef tagen till deras höfvidsman,
stod Gustaf med en #här inför Stockholm och slog läger vid
foten af Brunkeberg. Öfverst på berget stodo ännu fyra galgar
fulla med Svenska mäns kroppar. Denna syn eldade
Svenskar-nes harm och ökade deras förbittring. Gustaf l&t strax nedtaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
