Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sitt sinne dock var Konungen så förbittrad öfver denna recess
och Lubeckarnes förhållande, att då han gick ned från
rådhuset och på gatan mötte Herman Israel, densamme, som på
Lubeckarnes vägnar genom stora försäkringar i synnerhet
föranledt Goltländska tåget, tilltalte han mannen med skarpa ord
och sporde honom till: hvar nu det myckna goda var och det
vederlag, han på de Liibskes vägnar med sitt creditiv och med
stora eder och förpligtelser honom lofvat? Du skall der för en
gäng få skam din arga förrädare, sade den förtörnade
Konungen och ramade till sitt svärd. Men kansleren Lars
Andersson hejdade honom. Det berättas, att Lübeckaren gråtit som
ett barn och skjutit skulden på Rädsherrarne, sägande sig icke
kunna det bättra, ty han rådde icke för herrarne i Lübeck.
Konungen lemnade derpå Malmö, utlofvade, att efter den
dagen aldrig mer begifva sig utom Sveriges rikes gränser,
sammankallade sedan ständerna till Vadstena, gaf dem del af
hvad som blifvit afhandladt i Malmö, samt rådslog med dem,
huru allt på Sveriges sida målte efterkommas, alt fred och
enighet blefve beståndande mellan rikena och skulden ej måtte
tilläggas honom. Då blef beslutet, alt Johannes Magnus,
utvald till Erkebiskop i Upsala, och Grefve Johan af Hoja,
kort förut inkommen i riket och med ständernas samtycke på
denna riksdag intagen i rådet, skulle sändas till det i Lübeck
beramade mötet, och undertiden i kyrkor och kloster alla bref,
handlingar och bevis uppletas, som kunde tjena till bestyrkande
af Sveriges rätt till Gotlland, Bleking och Viken.
Gustaf skref till sina höfvidsmän på Gottland, att efter de
sin rätta tid försummat och föga godt uträttat, skulle de nu
alla draga derifrån och med skepp, skytt och folk begifva sig
upp till Stockholm. Berendt von Mehlen upphäfde genast
belägringen, men vågade sig sjelf icke upp till Stockholm, utan
begaf sig till Kalmar. De Tyska knektarne åter hotade att
lägga qvarstad på Konungens skepp och fältstycken, till dess de
utbekommit den återstående solden 49), hvar före Konungen,
när de omsider kommo till Stockholm, kallade till sig de
Tyska höfvidsmännen, förehöll dem deras skalkhet och oärliga
uppförande, afdrog dem deras innestående sold, afskedade en
del, afstraffade andra. Till Berendt von Mehlen skref
Konungen vänligen med tillsägelse att komma upp till Stockholm,
ut-lofvande, att intet annat än godt skulle honom vederfaras.
Äfven de i Stockholm då församlade herrar af rikets råd skrefvo
honom till med försäkran, att han trygg och säker kunde
komma upp. Sist nedsändes Riksrådet Knut Andersson (Lille)
och Konungens Fodermarsk Nils Eriksson, att ån ytterligare
Öfvertala den styfsinte mannen. Berendt von Mehlen, som icke
utan grund fruktade Konungens vr§de, hade undertiden starkt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
