Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det troende sinne, hvarnied dessa af kyrkan uttalade läror, så
djupt ingripande i hela det borgerliga lifvet, omfattades af hela
christenheten. Jordisk makt kan genom vapen betvinga det
fiendtliga, afskräck i tviflet, kufva motsträfvigheten; men hvad
som skall herrska blott genom ordet, kan det endast då, när
ordet ingår i folkens tro, begrepp och föreställningar, anslår
menniskornas känslor och finner en i tidens kraf och Behof
förberedd grund. Den vördnad, man bar för Påfven, gälde icke
honom, men Gud. Man såg i honom den, som på jorden,
sedan Frälsaren återvändt till Fadren, företrädde hans ställe att
uppehålla gudomlig ordning och rätt. Derifrån Påfvedömet för
menniskorna i christendomens uppväxt hade en så hög
betydelse såsom en gudomlig, af Gud sjelf stiftad, helig, stor
anstalt. Det var ock i dåvarande tidsförhållanden ett godt, att
äfven de högsta och väldigaste, alla jordens mäktiga, så andliga
som verldsliga, hade att frukta en makt, som, upphöjd öfver
alla verldens throner, för alla oåtkomlig, hotade alla. En så
stor, så djupt ingripande, det heligaste som det lägsta,
himmelen och jorden omfattande makt, måste på bildandet,
ordnandet af hela menniskolifvet och alla dess förhållanden hafva
en afgörande inflytelse. Många Påfvar skändade, förnedrade
den Heliga Stol, på hvilken de suto, men påfvedömet förlorade
derföre icke något af sitt höga anseende, så befästade voro i
menniskornas sinne föreställningarne om dess gudomliga
ursprung. De mäktigaste Konungar och Kejsare, Henrikarne och
Fredrikarne, bekämpade utan framgång den ännu obefästade
påfliga makten. Påfven Bonifacius VIII åter, sedan den påfliga
makten vuxit till en styrka och fasthet, som syntes göra
densamma oöfvervinnerlig, förde med utomordentligt anseende både
det andliga och verldsliga svärdet, och dock förlorade den
påfliga stolen under honom sitt allsmäktiga anseende.
Ett verkligt ondt för menskligheten blef det andliga
för-mynderskapet först i mer framskridna tider, då menskliga
slägtet redan växt från barndomsåldern och uppnått en
bildningsgrad, som icke mer stod tillsamman med den påfliga
allmakten, genom fortbeståendet hvaraf menskligheten fastmer skulle
hafva blifvit återförd och qvarhållen i sitt förra
barndomstillstånd. När derföre Romerska Stolen för alla tider ville göra det
gällande, hvad som för en gifven tidsålder var framkalladt af
menskliga slägtets behof, påfvedömet icke mer begrep sig sjelf,
och dess utsväfvande makt kom i strid med lifvet, då förmådde
hvarken påfvestolens ålder eller bannstrålens viggar, hvarken
inqvisition eller otaliga munkordnar att uppehålla dess fall.
Gregorius VII hade, såsom vi sett (Andra Delen s. 380;—
81) uppstalt grundsatser, till följd hvaraf alla lånsberrliga
rättigheter öfver kyrkans gods skulle undandragas Konungarne, ali
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
