Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta och allvarligen manad af Biskop Brask att visa något drag
af de förutvarande erkebiskopars kraft och anseende, visade
sig Johannes Magnus i allt sitt handlingssätt vacklande och
obeslutsam. Han var icke hårdnackadt tillgifven den påfviska
läran i all dess ytterlighet, men hyllade icke heller de i nya
läran sig uppenbarande grundsatser; utan kraft och mod att
uppehålla det gamlas anseende eller motarbeta det nyas
inträngande befann han sig, från ena sidan påträngd af Biskop
Brask, från den andra af Konungen, fruktande båda, likasom
mellan tvenne eldar utan egen hållning och bestämdhet i sitt
görande och låtande; till denna vankelraodighet, minst lämpad för
tider af stora brytningar, kora ännu dertill en anstöllig fåfänga,
så att den erkebiskopliga värdigheten hos honom förnämligast
framlyste i ståt och präl Han företog vintern 1525—1526
en embetsfärd kring sitt stift, omgifven af ett medfölje af 200
personer, bland hvilka äfven flera ädlingar, som voro i hans
tjenst; såsom af Päfven ännu icke stadfästad, förrättade han ej
sjelf de handlingar, hvilka tillkomnio hans biskopliga kall, utan
förde till den ändan med sig en Gråmunke-broder Vincentius,
som efter påfveligt sätt sades vara vigd till biskop och nu på
Erkebiskopens vägnar firmade barn, vigde altaren, kalkar,
kyrkomurar, christnade kyrkor samt fullgjorde, hvad annat
mer katolska kyrkans bruk fordrade af en biskop; sina
landt-prester behandlade Erkebiskopen med hårdhet, utkräfjande
stränga böter af dera, som höllo frillor, tvifvelsutan för att
derigenom motarbeta den elaka tanka, man fattat om
prester-skåpets lösaktiga lefnad och prelaternas öfverseende dermed.
Erkebiskopens hela förhållande under denna färd blef för
Konungen icke obekant. Efter sin återkomst till Upsala kallades
han att infinna sig i Stockholm. Konungen lillsporde honom
då: huruvida han besinnat, hvad hans rätta kall och embete
var; om Christus hade befallt sina apostlar och deras efterföljare
att föra en sådan ståt och sådant prål här i verlden och
umgås med slik fåfänga såsom att smörja klockor, stockar och
stenar, eller om han icke befallt dem något högre och
nödvändigare. Han sade sig hafva sett och läst i Skriften, att
Christus befallt dem predika, lära och undervisa folket om
Guds vilja. Så tilltalad och af Konungen med allvarliga ord
manad att bättre länka på, hvad hans biskopliga kall och
embete rätteligen tillhörde, föll Erkebiskopen till föga, lofvade
bättring och bot och att dädanefter mer vårda sig om religionen.
Kort efter detta samtal begaf Konungen sig, beledsagad
af 2000 man i blanka harnesk, till Upsala, dit han
sammanstämt Uplands allmoge vid Eriksmässoliden (1526), och höll
med densamma burspråk på Upsala högar. Erkebiskopen satt
på Konungens högra sida till häst, och på hans venstra kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
