Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slern Lars Andersson. Den omkringstående allmogen stod
nedanföre på slätten. Sjelf talte Konungen till bönderna, upplyste
dem om evangelii rena lära, om den sanna och rätta
guds-tjensten och hvad Guds lag af oss kräfver, nemligen lydnad
för Gud och öfverheten. Sedan förestälde han dem, ”huru
”här i riket voro alltför många lata och onyttiga prester, hvart
”kloster var fullstoppadt med munkar, hvilka föga annat voro
”än ohyror, som förtärde landets yppersta gröda.” Han sporde
dem således till, ”om de icke ansågo för nyttigt, att han bland
”dessa höll en mönstring; dem, som voro duglige att predika,
”ville han försörja, men de andra kunde se sig om och nära
”sig uti sitt anletes svett, såsom Gud dem befallt hade. Han
”ville i deras ställe förskaffa allmogen skolmästare och djeknar,
”som kunde undervisa och uppfostra ungdomen i christliga
”lärdomar och goda seder.” Bönderna svarade, att de ville
behålla sina munkar, efter de Sjelfva skulle föda dem; de hade
sport, att man ville förbjuda den Latinska mässan och ändra
deras gamla tro; till dessa nyheter vore kanslern upphofvet,
hvilken förledde Konungen att förvända kyrkan; de begärde
tillstånd, att få rycka ut honom ur staden. Kanslern satt till
häst midt framför deras ögon. Konungen smålog och sporde
dem till, om de kände Lars Andersson. Bönderna svarade:
att om de hade honom der nere på löten (slätten), skulle de
snart blifva bekanta. Då befallte Konungen en af sina hofmän
att tilltala bönderna på latin. Hofmannen gjorde så, men
bönderna sade sig icke förstå honom. ”Men hvårföre,” frågade
Konungen, ”älsken J då sä högt den Latinska mässan? J
för-”slån den ju intet.” Detta samtal öfvertygade Konungen, att
de ögon, som länge vistats i mörkret, icke på en gång kunna
fördraga dagens ljus, utan måste efterhand vänjas der vid och
småningom upplysas genom en förbättrad undervisning. Han
lemnade åt tiden att verka till det bättre och drog vid glädtigt
lynne tillbaka till Upsala, skämtade på återvägen åtskilligt med
Erkebiskopen, och tilläfventyrs för att framlocka hans
silfver-skatter samt rikdomen af hans förråd i visthus och källare vid
del gästabud, en Majgrefve efter gammal sed borde gifva, lät
Konungen fläta en skön blomsterkrans, satte den på
Erke-biskopens hufvud och utnämnde honom till Majgrefve. Johannes
Magnus, smickrad af denna ärebelygelse, bar kransen på sitt
hufvud under hela ridten hem till staden och höll tvenne dagar
derefter, Pingstdagen den 20 Maj, sitt ”majgrefveöl” ganska
ståtligen, satte Konungen i det ena högsätet, sig sjelf gent
emot i det andra, men förordnade framför sig en vida präktigare
fikänkskifva med kredenskar och annat dertill hörande. Till
det sista drack han Konungen till med de orden: Vär Nåd
dricker Eder Nåd ett godt år till, manande Konungen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
