Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och plundrade öfverallt, så alt Konungen’måste ditskicka
krigsfolk, att rotvis genomlåga skogarne och freda allmogen. Och
samtidigt härmed utbröt i Dalarne ett hotande uppror.
Der uppträdde en ung man, som utgaf sig för Sten Sture
den Yngres äldste son Nils Stensson. H;ns rätta namn var
Jöns. Sjelf var han af oäkta säng, född af en husqvinna i
Björkesta socken af Vestmanland, och hade en tid tjent som
stalldräng först hos Riksrådel Knut Andersson (Lille) på Okna,
der han stulit 40 mark penningar, sedan hos Riksrådet Nils
Krumme på Örboholm, hvarifrån han begaf sig upp till Dalarne.
Denne man, känd i våra bäfder under namn af Daljuu karen,
var af naturen begåfvad med rika anlag, hade goda talgåfvor,
godt förstånd, ett fördelaktigt utseende, ärelystnad och djerfhet.
Tidens oroliga skick satte hans inre kraft i rörelse och väckte
hos honom den djerfva tanke, att träda i Konung Gustafs spår
och såsom han förmå Dalkarlarne att taga till vapen. Han
begaf sig först upp till de mer aflägsna socknarne, Mora, Orsa
och Leksand, der han, uppträdande bland allmogen, med
klagande, sorglig röst berättade, huru han från Kalmar blifvit
ta^en till hofvet, och der blifvit hållen likasom i fängelse;
hans uppfostran vårdslösades, sjelf ratades han af Konungen,
som i honom fruktade ättlingen af den älskade Slen Sture och
kunde derföre aldrig tåla honom, utan så ofta han såg honom,
grep han till sitt svärd och ville mörda honom 69); deraf
fruktande för sitt lif, hade han nu tagit sin tillflykt till
Da-larnes redlige inbyggare, bad dem rädda hans olyckliga lif från
en tyrannisk konung, som med gärder betungade allmogen
utöfver dess förmåga, plundrade kyrkor, förkastade den christna
tron och sjelf var en Lutheran eller hedning.
Sedan Engelbrekts tid hade de frihetsstolta Dalkarlarne
blifvit vane vid hotande faror att anse sig för sina landsmäns
räddare, sina berg och dalar för elt värn, en förmur mot våld
och förtryck, en fristad för alla olyckliga och förföljda. Ej
kallt och betänksamt undersöka, men kraftigt och manligt handla,
när nöd och fara var för hand, så var den sed, de lärt af
sina fäder; så hade under Engelbrekt och Sturarne > deras
fäder räddat riket från undergång, så ock sednast på lika sätt
Gustaf Vasa sjelf. Ännu hade1 icke en vitsordad erfarenhet
gjort dem bekanta med tidernas förändrade skick; men
deremot mindes de väl Sturarnes ädla regering, som, kraftigt
skyddande mot utländskt våld, inom riket höll gammal häfd
och rätt i vördnad; deras minne var folket kärt, för dem var
deras hjerta varmt. Så ofta Daljunkaren nämnde Sten Sture,
hvilken han kallade sin fader, gret han bitterligen, och
Dalkarlarne greto med honom. Han bad dem då för Guds skull
falla ned på sina knän och läsa Fader Vår och A ve Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
