Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och afgifva sina klockor. Då således sändebuden jemte tvenne
prester från Vesterås och Konunggns fogde öfver Bergslagen
och Dalarne Lars Eriksson drogo derstädes från socken till
socken, ytterligare handlade med Dal-allmogen och utfordrade
klockorna, röntes ingenstädes någon synnerlig motvillighet;
Tuna socken lät till och med nedtaga sin största klocka och
genast föra densamma ned till Hedeboda; äfven Gagnäfs och
Leksands socknar förhöllo sig temligen välvilliga, och när
sändebuden kommo till de öfre socknarne, Mora, Orsa och
Rättvik, följde dessa de öfrigas föredöme. Men i samma
dagar, Konungens män samspråkade med allmogen i Dalarnes
öfversta socknar, tilldrog sig, att några myndiga mån i
Leksands, Gagnäfs och Als socknar drogo till Måns Nilsson på
Aspeboda och sporde honom till råds, om de väl skulle taga
till godo, alt deras heliga klockor, som voro både ckristnade,
smorda och vigda, så togos ifrån dem, eller om de skulle göra
något motstånd deruppå? Måns Nilsson åter gick derom till
råds med Anders Persson på Rankhyttan och andra ansedda
Bergskarlar. Hos dessa män bodde ännu en mäktig
sjelf-ständighetsanda. I synnerhet myndig och betydande var Måns
Nilsson sjelf, den rikaste bergsman på sin tid, ty han egde
i den namnkunniga kopparbergsgrufvan det rikaste streket,
hvilket i långliga tider efter honom vaiit kalladt Måns
Nilssons grufva, h var före ock bönderna om honom haft den
sägen, att hans hästar voro skodda med silfverskor, och ”hans
”lycksalighet, hans fördel och goda dagar,” förmäler krönikan,
”voro så mångfaldigax och stora, att hjertat begynte svälla och
”uppblåsas med högmod och storsinnighet, att benen nu icke
”förmådde längre sådant draga.” Han hade hittills vid farliga
tillfällen varit Konung Gustaf biståndig. Nu åter, sedan han
derom öfverlagt med sina grannar, gaf han de om råd
spörjande Dalkarlarne det svar, att när de kommo tillbaka, som
utfordrade klockorna, skulle de gifva dem så många hugg, de
orkade bära, dock icke slå dem till döds. Han sade, att efter
den dagen han aldrig mer ville hålla med Konung Gustaf,
utan tvertom göra honom allt ondt; han hade ock så många
penningar och annat gods, att han väl kunde sätta upp ett
kif med Konungen. Och alla, fortfor han, som bodde ofvan
Långheden, borde förtryta, att Konungen ofla förkränkte deras
landssed deruti, att han kom dragande så stark och så många
resor honom syntes öfver Brunbäcks elf, Dalarne och
Bergslagen oätsporda och utan deras minne, hvilket ingen riksens
Herre och Konung hade någon tid dristat före honom, utan
att de först tagit lejd och låtit sig föresätta, huru starka de
skulle komma. ”J Dalekarlar,” sade han, ”varer män för eder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
