Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flotta skingrades i en förfärlig storm; nästan alla de fartyg
gingo förlorade, som förde rytteriet, provianten oeh artilleriet,
och blott med 15 behållna skepp kom Christian i början af
November till de Norska hamnarne, men i ett sådant elände,
att få voro bland det qvarvarande manskapet, som icke antingen
af köld voro förstelnade eller nära döda af hunger. Äfven
inföll på samma tid en så sträng vinter, att en del af de
räddade skeppen infröso i den ena hamnen, andra i en annan.
Sjelf landsteg Christian vid Opslo den 9 November. S:t Andreas
dag svuro Norska rikets Ständer honom huldhet och tro samt
förbundo sig, att efter hans död erkänna hans son, den unge
Johan, för sin Herre och Konung; borgerskapet och allmogen
beviljade en gärd till krigsfolkets aflöning; Prelaterna försträckte
med sällsynt välvilja kyrkornas penningar och silfver, och Norska
Rikets Råd öfversände till Danmark uppsägelsen af all vidare
troskap mot Konung Fredrik/ Biskopen i Bergen samt
Ståt-hållarne i Aggerhus och Bohus voro de enda, som icke hyllade
Christian. Men Aggerhus, Bohus| och Bergenhus voro också
de förnämsta fästen i Norrige.1 Sjelf ryckte Christian för
Aggerhus. Ture Jönsson belägrade Bohus. Sovenska fästet Carlsborg
föll i fiendens händer, höfvidsmannen Ake Claesson Tott blef
skjuten^ fästet plundradt och nedbrändt. Christians folk
inryckte i Viken och nalkades Svenska gränsen. Gustaf Trolle,
Magnus Haraldsson, Ture Jönsson och andre af samma hop,
utsände skrifvelser till Vestgöta-adeln, till Dalarne, till alla
rikets landskap, rådande och förmanande en och hvar, att
betänka sitt eget, sina barns och vänners bästa och bestånd, icke
längre införa den simpla, menlösa allmogen i skada och
förderf, utan gifva sig under Konung Christian, som nu var blifven
en hel annan man, full af mildhet och nåd, så alt de ville
sätta lif och själ i borgen, att han, återkommen till
regementet i Sverige, skulle vara ”allom huld och ingen ond.”
Gustaf lät till Vestergötland och Dal, till Nerike,
Verm-land och Småland, till alla sitt rikes inbyggare, utgå hulda
och faderliga föreställningar, erinrande dem, huru tillförne nog
så mycket godt varit utlofvadt med eder, bref och insegel,
som nu någonsin utlofvades, men hvad godt Konung Christian
unnade Svenskarne, hade man rönt, och skulle än ytterligare
få röna, om han här åter finge råda, då han nog skulle
betala dem deras förhållande. ”Käre vänner,” så förmante
Konungen dem, ”stån nu på edor sida faste och låter icke
”något obestånd uppkomma bland eder, så varder oss Svenske
”män intet skadande. När vi drage öfverens inbördes, hafva
”de utländske ingen makt emot oss.” Han lät förbjuda
presterna vid lif och gods, att för bönderna läsa de förrädiska
bref, som hit in i riket skickades. Men presterna Sjelfva visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
