Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på det hela en lycksökare och äfvenlyrare. Konung Gustaf
hade hittills sä i vården om rikets angelägenheter som ännu
mer i sina underhandlingar och brefvexlingar med fremmande
makter, Furstar och städer alltför mycket saknat biträde af
skickliga och kunniga personer, såg derföre gerna och med
glädje mottog män, som hade insigter och erfarenhet, som
vistats vid fremmande hof, kände andra länders inrättningar,
och bruk och således med råd och dåd kunde gå honom
tillhanda, att uppbringa Sverige till ett, i sina inrättningar och
sin förvaltning lika ordnadt land med andra stater i Europa.
De båda fremlingarne tillvunno sig Konungens höga förtroende
och kommo till stort inflytande på regeringsärendena genom
det sätt, hvarpå de visste begagna sig af Konungens
missbelåtenhet med reformationens ringa framfärd jemte hans ifriga
traktan att bringa ordning och skick i sakernas gång samt
inrätta det hela af statsväsendet på en ordnad fot. Men för
genomförandet af de omstöpningar, inrättningar och
förbättringar, som efter förhållandet i deras Tyska hemländer, såsom
mönsterstater, de ansågo här böra företagas, och för att
der-utinnan ensama kunna råda och leda Konungen utan motstånd
och hinder af hans bada förutvarande förnämsta rädgifvare,
Lars Andersson och Olaus Petri, måste dessa män störtas och
helt och hållet utestängas från Konungens förtroende. Detta
var icke heller svårt, då Konungen redan förut fattat misshag
till dem, och han visserligen utan förbehåll för sina nya
råd-gifvare uppenbarat sitt missnöje. Så skedde, att Lars
Andersson och Olaus Petri på en herredag i Örebro Nyårsaftonen år
1539 stäldes till rätta för sina handlingar och sitt förfarande
så i ena som andra fallet. Lars Andersson anklagades: att
han under heliga löften om trohet och bistånd inledt Konungen
i religionssaken, ”ehuru i anseende till äfventyret deraf och
”sina många andra bekymmer och besvär Konungen haft
betänkande dervid såsom för ung och allena för svag till
företagande af ett sådant verk, emedan han fruktade, att
tilläfven-”tyrs derefter måtte i framtiden mer farlighet än fromma följa.”
Men när bönderna blefvo upproriska, tänkte Lars icke mer på
sina löften, utan höll sig tillbaka och ”fröjdade sig, så att,
”sedan han likasom hållit Konungen ofvan i hufvudet vid håret
”och fört honom platt ut i det djupa haf, hade han lemnat
”honom der, obekymrad, om Konungen förmådde simma till
”landet igen, eller han skulle drunkna.” I förstone hade Lars
”prålat under ett sken, sägande, att Biskoparne borde icke
”blifva vid högre makt, än Konungen dem unnandes varder;
”men sedan hade han kastat om, och gick som kräftan
bak-”länges, viljande, att Bisperna åter skulle komma till sin förra
”värdighet, makt och välde.” Alla saker, som ej gagnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
