Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i de tjocka skogarne i Södra Möre, Konga samt andra
deromkring liggande härad, och sedan de Sjelfva förlorat allt,
plundrade och röfvade andra, men i synnerhet ihjelslogo
Konungens fogdar och deras tjenare. När befallningsmännen slogo
efter dem, flydde de öfver gränsen till sin slägt och sina vänner
i Bleking, eller gömde sig undan i skogarne. En
Smålands-bonde Jon Andersson var deras höfvidsman. Han begaf sig
öfver till Lubeck år 1538, och kom der i underhandling med
Grefve Erik af Hoja och Berendt von Mehlen, hvilka skänkte
honom en ny klädning, sju hornbågar och sex halfva hakar
(långbössor); men när han återkom, blef han efterslagen och
måste då lemna i sticket sina hornbågar och bössor, kom dock
sjelf undan och ströfvade sedan med sin hop omkring i skogarne.
Till honom sällade sig en annan Smålandsbonde, som
lielle Nils Dacke eller Tacke. Han var född i Bleking,
men hade flyttat öfver gränsen och nedsatt sig i Småland i
Konga härad, der han säges hafva bodt i Sandsjö socken, på
gården Dackemåla, i sednare tider mililar-boslälle. Mellan
honom och en bonde i Bleking hade uppkommit en tvist om ett
hemman. Dacke gick miste om delsamma, och sköt derföre
ihjel fogden öfver Möre. För detta dråp och andra
miss-gerningar blef han dömd till döden, men fick, emedan hanä
stora och rika slägt lade sig ut för honom, försona brolien
med böler. Dessa öfverstego emellertid hans förmåga, och
sedan han uppoffrat allt hvad han egde, men af böterna ännu
återstod något, rymde han borl och begaf sig till skogen.
Denne Dacke var en förslagen och tilltagsen man, skicklig att
anföra och leda en menighet. Han uppträdde inom kort som
anförare för den hop, som ströfvade omkring i skogarne, blef
fremmande för all hörsamhet och mensklighet och tänkte blott
på plundring och rof. På samma tid uppreste sig äfven en
bonde i Östergötland, Lars Jonsson; han sade sig vilja resa en
Hune-här och slå ihjäl allt ridderskapet och adeln jemte alla dem,
som höllo sig till den Lutherska läran. Men han blef gripen
och hans anhang med honom, hvarpå de sedan blefvo straffade
som upprorssliftare.
Ännu gaf ingen någon synnerlig akt på dessa förebådande
tecken till orolighet bland folket; ”men Konungen,” säger
krönikan, ”var sin egen Profet, ty han var ofta illa tillfreds,
”hvilket mest lände intill kammarsaker, fogdar och deras
rä-”kenskap, hvaraf man dock kunde förmärka, att det måtte vara
^något annat på färde, enär del kunde brista; men ingen hade
Oförmodat någon olycka komma skulle på det sättet, som det
”skedde året härefter.”
Nemligen, om våren 1542, då vid så ovanliga saker, som
föregått dessa åren, mycket snack fördes kring landet, och Öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
