Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När konungamördarne bekände. Ett hundraårsminne af Gustaf Björlin. Med en vignett af Carl Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I
svarta maskerna mellan kulisserna började nu ropa: »Elden
är lös!», och detta åstadkom mycken uppståndelse. Den
åsyftade paniken blef dock icke af. Några officerare, som
hörde ropet och såg krutröken höja sig öfver vaktens
bajonetter framför uppgången till De Lands rum, skyndade
genast dit, i stället för att följa med den allmänna
rus-ningen mot dörrarna. Invid första kulissen mötte de
konungen, stödjande sig på Essens arm. Blek och darrande
vacklade han emot dem. »Je suis blessé — arrétez-le!»,
sade han och pekade på en lång, svart mask, som i
detsamma försvann i trängseln.
Nu ropade kapten Pollet ut i salen, att alla skulle
demaskera sig och dörrarna stängas. Officerarne drogo
sina värjor och ställde sig vid ingångarna. Allt hade gått
så fort, att knappast ett tiotal masker sluppit ut. Under
tiden fördes konungen till en bänk, som stod under
oxögat,* där han genast svimmade. Essen märkte nu först,
att eld kolade i konungens kläder, och skyndade sig att
släcka den. Skottet hade sålunda aflossats med mynningen
alldeles inpå ryggen.
När konungen åter kom till medvetande, hade han nog
styrka att gå öfver scenen och uppför trappan till sitt lilla
kabinett, därifrån han sedermera bars i en länstol ned i
vagnen.
När publiken hindrats att komma ut samtidigt med
att ropen uppifrån scenen ännu hörts, att elden vore lös
och att taket skulle ramla, hade den råkat i den största
förvirring. Men blott för några ögonblick. Ingen kunde
fatta, hvad som i själfva verket tilldragit sig. Man ville
icke tro sina öron, då den underrättelsen spred sig, att
* Under hvartdera oxögat hade Gustaf III låtit sätta en bänk,
»på hvilken Agamemnon och Iphigenie, quasi åskådare, njöto
balletten». De borttogos, såsom störande för den sceniska effekten, 1S15.
(Dahlgren.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
