Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En välgörare. Berättelse af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarje fiber i hans kropp darrade af längtan efter att
kunna uttrycka allt hvad han såg i lifvet. Han var ännu
för orolig, — han visste det, — men han skulle väl en
gång fa fiolen stämd.
Men det oaktadt såg allt så hopplöst ut. Det föreföll
honom, som om han ensam lefde och som om alla de andra
sågo på honom genom masker med underliga, liflösa ögon,
med orörliga miner och blott tilltalade honom med
obegripliga gester. Öfverallt stumhet och kyla omkring honom.
Fanns det icke en enda människa, som ville se honom in
i ögonen och säga: »Jo, jag förstår, hvad du menar!» -
Det började bli sommar, och en den allra härligaste
junidag gick Mickel ombord på en ångbåt för att resa långt
ut i skärgården. Hade han inga vänner bland människorna,
så hade han en vän i naturen, och han behöfde tröst. Han
var så olycklig denna dag.
Allt omkring honom började att lefva sommarens lif
igen. Björkarna lyste som solfläckar i skogarna vid
stränderna; stora växlande, flygande sommarmoln kastade ljus
och skugga öfver Stockholms berg, där Katarinas kupol
blänkte i solljuset högst uppe, och alla böljor voro i rörelse.
De dansade och kastade sig, hoppade och tumlade kring
båtarna, skrattade högt och sprutade hvitt, gnistrande skum
upp emot stenarna. Alla båtar och skepp hade seglen uppe,
det vimlade af fartyg, öfverallt fladdrade det och viftade,
medan de hvita måsarna döko upp och ned öfver böljorna.
Mickel stod i aktern och såg på allt detta jublande
lif omkring honom, och utan att han ville det, var det som
om hans inre svarade därpå.
Naturen smittade honom så, att hans hjärta alltid ville
slå i samma rytmer som de, hvilka ljödo omkring honom.
Nu var det bara mod och solsken, bara öfvermod,
öfver-strömmande lifslust, som störtade emot honom och ville
rycka honom med. Men han försökte försvara sig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
