Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkel men djup klangfärg af längtan, hopp och lycka.
Men våren gjorde mig också osäker och rädd som en
yngling trots alla de grå hårstråna vid min tinning. Jag
älskade Alice i skygg vördnad, i aktsam ömhet, som man
älskar ett sorglöst barn, hvilkets hvita drömvärld man är
rädd att störa med sin ålders erfarenhet och tyngd, hvilkets
daggiga känslolif man fruktar att kränka med allt det orena
och bittra, som de gångna åren afsatt i hvarje halfgammal
mans lif, och som mot ens vilja kan komma fram i ett ord
eller en åtbörd. Så blef intet frågadt, som kunde vara en
förklaring, och intet svaradt, som kunde tagas för ett löfte,
men vi skämtade bort dagarna, som om framtiden var för
evigt vår gemensamma egendom, och jag vågade icke låta
min lidelse spela in i vår leks aprillustiga lycka. Men när
afskedsstunden kom, tryckte vi hvarandras händer varmt
och länge och kommo öfverens att mötas i Montreux nästa
höst — vi bestämde till och med dagen, den 22 november.
Sankta Cecilias dag, — Alice var katolik och brukade
kalla S:ta Cecilia för sitt skyddshelgon.
Hela våren och sommaren var jag hemma på min
egendom i Sverige, och alla mina vänner förvånade sig
öfver min ungdomlighet. Den gamla herrgården, som eljest
brukade vara tom och öde som en eremitboning, genljöd
denna sommar af skratt och dans och glas, som klingande
mot hvarandra sjöngo en evig gästabudsglädje. Och jag
möblerade om det gamla huset i gladaste rococo, med idel
ljust blomsterväfdt siden och behagsjuka små möbler med
gyllne ornamenter och smeksamma former. Men när allt
var färdigt och jag dagen före min afresa gick genom det
gamla huset, fylldes mitt hjärta af ängslan och beklämning.
Allt detta ystra och sommarglada såg vilsekommet, nästan
dystert ut i mina fäders gamla stela och tungt värdiga rum.
Jag reste tvärs öfver kontinenten, som man reser, när
man kallats till en sjuksäng, utan att lämna järnvägsvag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
