Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
narna, i en allt stigande ängslan. Ändtligen stod jag den
22 november på den lilla bangården i Montreux. Det låg
en iskall stämning af vinter öfver den vanligen så ljusa och
leende trakten, och himmeln var grå som på höstens sista
dag. Gråa skyar, formade som Apokalypsens djur, flögo
lågt öfver bergen, och sjön låg utan glans i tom, död färg.
Långsamt körde mig hotellomnibusen öfver brungrå gator
med barvinterns frusna hjulspår, och de små villorna sågo
ut som hem för idel missräkningar och melankoli, där de
med sina skarpa, för solljuset inpassade färger, stucko fram
bland svart löfverk mot en hvass, grå luft.
Jag gjorde genast ett besök hos grefvinnan Hortense,
men portieren berättade, att hon var utgången för att se
sin dotter och baron Terkow spela tennis. Jag vet icke
hvarför, men genast jag hörde detta, kände jag en blind
ångest bita sig fast vid mitt hjärta, upphetsad som jag var
af allt ensamt grubbel under de enformiga timmarna i de
skakande järnvägskupéerna. Det susade för öronen, och
mitt blod brände mot huden.
På tennisplatsen fann jag hela det gamla kotteriet, och
dock hur förändradt var icke allt! Grefvinnan Hortense
satt ensam för sig, trött lutad mot sin stol, knappt
igen-kännelig. Hon var mörkt klädd, som i sorg, insvept i
någon tung svart regnkappa, som gaf henne ett klosterlikt
yttre. Håret hade blifvit nästan alldeles grått. Djupa veck
gingo kring munnen, men mest ovedersägligt vittnade det
matta, tomma sällskapsleendet i hennes ansikte, att hon
drabbats af någon katastrof, som med ett slag öfverlämnat
henne åt sitt lifs enda fiende — ålderdomen. Vi skakade
hand.
»Ja, jag har varit mycket illa sjuk i sommar», sade hon
flera gånger, som en refräng, som skulle säga mig allt,
»mycket illa, men nu börjar jag lefva upp igen», och åter
lade sig en tom resignations trötta leende ikring hennes mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
