Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alice. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men alla ungherrarne bildade hof kring Alice. Det
var bröderna Oliveira, den blekbylte musikern, alla de gamla,
och alla kretsade de kring Alice med samma förälskade ifver
som fordom kring grefvinnan. Men Terkow och Alice
spelade tennis, och bollarna flögo dem emellan med lif och
lust, som skämt och kärleksord mellan älskande. De
ropade de engelska speltermerna med glada, triumferande
tonfall, som ägde de en underförstådd mening af ömhet
och lycka, och de kastade bollarna, som man kastar
slängkyssar. Ett våldsamt styng gick igenom mitt bröst. Jag
kände jorden vackla under mina fotter, och jag stannade
orörligt stilla, betraktande deras spel .... Det var
tydligt nog utan en förklaring. Allt var förbi. För andra
gången hade Terkow ingripit i mitt lif, och nu hade han
beröfvat mig det sista kort, på hvilket jag kunnat vinna
lyckan. Och dock erfor jag ingen åtrå att springa fram
och slå honom till marken, att kämpa om bytet bröst mot
bröst, om också med vissheten om undergång. Jag blott
kände, fast förfärligare, oblidkeligare än någonsin, den
visshet, som varit mitt lifs öde och elände, den svage
drömmarens visshet att aldrig kunna gripa lyckan, att aldrig
förmå vinna den kvinna, som man älskar. Och med bitter
själfironi jämförde jag mig själf och Terkow. Jag stod och
huttrade i min päls, blek och nervös, med den spasmodiska
ryckning öfver ögonlocken, som jag får, när jag är trött
och upprörd. Terkow var vackrare än någonsin, i sin
tennisdräkt af hvit flanell med den brokiga halsduken pä
bröstet och den starka handen spänd om sin raquets
elfenbenskaft. Tänderna lyste i hans bruna, skrattande anlete,
och öfver hvarje hans åtbörd låg en senig spänstighet.
Ändtligen var partiet slut, och Alices hand darrade i
min, men först på kvällen fingo vi tillfälle till ett ensamt
samtal. Det var bal på hotellet, och jag hade bjudit upp
henne, men i stället för att dansa sökte vi upp en aflägsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
