Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenius. Dikt af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
broderats ut med guld af våra dåd, —
att man kan slita bort hvarenda tanke,
hvar dröm, hvar åtrå, som gaf lifvet form,
vår själ gestalt, och sträfva uppåt sen
som rökelsen ur karet, idel hymn?
Ah, idel luft! Ej lif, ej tanke längre!
Omöjligt! Dikt! Det vore, som ett träd,
en lönn, hvars blad för frosten sjunkit ned
om hösten, blodigt röda — som om kronan
på våren sedan sloge ut i hvita,
snöhvita rosor, — nej, i knoppar blir det
af samma blad med samma bleka nerver,
men friska, kraftiga af samma lif,
som domnade i kylan. Om man vaknar
i annan värld, med nya möjligheter,
ny kamp om ära, framåt, framåt då!
Om ej, då ligger man där still och skådar
liksom i drömmar här sin ära flyga
kring jordens rund, dess vingslag fläkta blod
mot kinden, eld i blicken, och man lefver
i minnets lif, — hvad vore annars mödan
och striden värd? Det klingar högt och stolt
för örat där, vårt namn, och sväfvar kring
i evig purpurglans af sjunken sol! —
Men om nu äran vingklippt sjunker ner,
slår sig till döds mot trånga murar, strypes
liksom en fågel uti snaran, då,
då finns det intet lif, då domnar man
i evig dvala, stönar under oron
af dödsminuternas kvalfulla harm —
den skälfver jämt i luften. —- Det är grafven.
Det är det tryckande och tunga mörkret,
är fängelset, beständigt fängelset.
I Prag, när säll jag kände diktarkransen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
