Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än utkonstruerandet af en medmänniskas själslif och
handlingsmotiv. Med rörande enighet och hjälpsamhet drog
man några säkra streck hvar till den intressanta teckningen.
Knappast någon kände sig härvidlag oförmögen. Plans
förtjänster, hans svagheter, uppfostran, lefnadsöden, olyckliga
kärlek, människoskygghet, oberäknelighet, excentricitet lades
tillsammans med en hel mängd omständigheter, »som länge
varit hemligt anade» af en eller annan — och så fick man
till slut helt klart för sig, att mannen handlat i full
konsekvens med sin besynnerliga natur, då han blef eremit.
Härunder hade litet hvar skaffat sig en smula ren behållning
af affären, i det han eller hon fatt på flera håll mot
kontanta nyheter och tillägg afyttra sin kännedom om saken.
Och så blef det tyst, och han glömdes för andra affärer.
Då och dä på sommaren seglade något sällskap eller
någon ensam sportsman den långa sjövägen utåt, mera för
att ha något egentligt mål för färden än i hopp att fä veta
något nytt om eller af honom. Ty fanns ett sådant hopp,
blef det alltid gäckadt. Såg han någon båt från staden
lägga i land vid ön, stängde han genast sin stuga utifrån,
stoppade nyckeln i fickan och vandrade bort åt den lilla
täta tallskogen vid öns andra ända.
Med några närboende fiskare hade han ingått ett slags
öfverenskommelse. De försågo honom med vissa
förnödenheter och fingo kontant därför men ingingo icke i spörsmål
om hans föregående lefnadsöden. Och till slut vänjde man
sig vid honom och glömde honom, då han icke sågs till.
Men de som aldrig tycktes glömma att han fanns, det
var vågorna, som med hvarje olika vind skvalpade eller
stormade in mot någon del af hans strand. Och folk hade
snart iakttagit, att han i regeln uppehöll sig mest på
»lovarts-stranden». Han satt icke och drömde, åtminstone icke
»midt på dagen», och spejade utåt hafvets gräns, utan hade
vanligtvis något för sig, och brådtom tycktes det alltid vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
