Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände sin styrka växa. Tallarna där ute på udden af
in-geniörens ö började gnälla mot hvarandra, som om de helst
önskade få stå och drömma till nästa sommar. Så kom
ett helt moln af gula löf och röda löf, frusna och torra,
dansande utefter berghällen från träddungen vid stugan, och
yrde in bland tallarna och ut i sjön, som på den sidan
låg i lä och alldeles lugn. Nu förstodo tallarna, att det
var allvar med blåsten, och så började de gunga och svänga
med kronorna, som det hörde till, när det var oväder.
Ordnade i bestämda rader och med hvitt på hjässan,
rullade nu vågorna sin breda väg förbi ön inåt fastlandet.
Stod man där inne, t. ex. på kajen, där fiskarbåtarna
plägade förtöja, och såg utåt fjärden, blef det hela en grå,
disig, gungande yta, där det glittrade af ständigt rörligt
hvitt, som betydde så mycket som att blåsten höll på att
öfvergå till storm. Detta var julaftons förmiddag.
Hafvet ville nu visa sitt lynne. Och då människorna
i stad och på land beredde sig att för åtminstone några
stunder mottaga friden som en gäst i hem och hjärtan,
gjorde hafvet sig redo att störande ingripa med sin sällan
trotsade fordran på nya offer af sprängd familjelycka. Mången
fiskare lämnade den dagen fastlandet med sinnet fylldt af glada
jultankar och det lilla rummet i båtens akter fullstufvadt med
inköp för mödosamt åstadkomna besparingar för att aldrig
hinna fram till det matt lysande stugfönstret där ute i mörkret,
där glädjen blott väntade på hans ankomst för att få bryta
ut i stormande jubel. Mången ung hustru kände den
aftonen sitt hjärta isas till döds, medan det ena sparda
julljuset efter det andra brann ned, tills slutligen morgonsolen
steg, kall och blodröd, upp öfver ett haf, som blott kräfde
flera lif, sedan det fått äfven det, som hon värderade högre
än sitt eget. . . .
Ingeniören, som stod där på kajen och lossgjorde
fånglinan till sin båt, kände af mångårig erfarenhet luften och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
