Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke kunde båten förstå hans tankar? Men hvarför
rusade den då i väg på detta sätt, öfver sjöarna, igenom
dem, suckande, stampande, plötsligt tvärstannande för att
blott samla kraft till nya satser framåt, till utseendet
hjälplöst förlorad nere i vågdalarna men alltid åter med den
skarpa stäfven högrest ridande upp på närmaste vågrygg,
med lovartsvantet sjungande sin betydelsefulla melodi och
det grågröna snikna vattnet alltjämt närgånget plaskande in
öfver lä reling.
Han höll sig varm genom det oupphörliga ösandet, och
han var vid godt mod; ensamheten gjorde honom blott
mera vuxen striden, om denna skulle komma. Han såg nu
den välkända förtoningen af ön med klipporna, stugan och
träden bredvid denna. Men han hade mera vatten i båten,
än han kunde hinna ösa ut, och han erfor den första
kylande känslan af att krafterna icke ville fullt lyda viljan.
Då skimrade små hvita punkter i rymden öfver honom,
de kommo ned i en yrande dans och slocknade i sjön på
alla sidor om båten, nya, i tätare skaror, snurrade fram
inom synhåll och försvunno, luften ljusnade men på ett
bedrägligt sätt, ty himmeln tycktes försvinna, och det blef
ett virrvarr omkring honom af grått och mörkt vatten och
skum och konturer af land, som snart voro endast
inbillning, och han kände mot sin väderbitna, härdade kind, att
vinden drog sig mera emot, så att han antingen måste falla
af för att kunna hålla fullt eller också lägga sig för andra
bogen — och i bådadera fallen skulle han snart vara oviss
om kursen. Snöstormen nalkades. Ännu långt, långt ute
dånade den bland bränningar och brott, men dess väg gick
öfver fria hafvet, och där ett hinder mötte, skulle det sopas
bort eller jämnas ut under vatten eller snödrifvor. . . .
Han var nu inne i striden, som yrde bländhvit
omkring honom, men han ville ännu icke tänka sig, att detta
kanske skulle blifva hans sista färd. Genom det tröstlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
