Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
punkt sedd, så sinnrik, att en kortfattad framställning af de principer,
hvarpå den hvilar, utan tvifvel torde intressera denna tidskrifts läsare.
Såsom en bland fotografiens hufvudförtjenster har städse framhållits
naturtroheten hos de med dess tillhjelp framstälda afbildningarne. Rätt
handhafd lemmar densamma också verkligen resultat, med hvilka i
detta hänseende ingen teckningskonst kan täfla. Denna naturtrohet
inskränker sig likväl blott till form, relativa dimensioner samt mer eller
mindre fullkomligt till belysningsförhållandena hos modellen, hvaremot
dennas färger på intet sätt återges. För de talrika användningar, som
fotografien numera funnit inom vetenskap och teknik, är detta tydligen
fullkomligt likgiltigt men blir vid alla sådana användningar af
densamma, vid hvilka det estetiska intresset måste medtagas i räkningen,
en brist af tillräckligt fundamental beskaffenhet att förklara de talrika
ehuru städse fruktlösa försök, som alltifrån fotografiens första framträdande
ända till våra dagar gjorts att afhjelpa densamma.
Det innebär likväl ingen svårighet att inse, hvarför så skett, och
tillika öfvertyga sig om, att så allt framgent måste ske, så länge
problemet angripes uteslutande från den kemiska sidan, hvilket hittills
nästan utan undantag varit fallet. För detta ändamål behöfver man
blott klargöra för sig det sätt, hvarpå den fotografiska bilden alstras.
Grundförutsättningen för erhållandet af en sådan är nämligen, att ljuset
får inverka på någon kemiskt sammansatt kropp, så beskaffad, att denne
vid efterföljande beröring med något passande ämne lättare sönderdelas
i sina beståndsdelar än den skulle göra, i fall ljuset ej fått träffa honom.
De sammansatta kroppar, som för detta ändamål nästan uteslutande
användas, äro silfrets haloidsalter. Dessa salter, uppblandade i något
bindeämne såsom kollodium, albumin eller gelatin bilda med dessa de
emulsioner, som utbredda på något underlag såsom papper, glas eller
dylikt utgöra den ljuskänsliga skärm, på hvilken bilden uppfångas, och
hvarpå den en längre eller kortare tid får verka. Genom att sedan
behandla plåten med en lösning af något ämne, som reducerar
silfversàl-terna, erhålles bilden derigenom, att denna reduktion sker fortare på de
belysta än på de obelysta ställena. Men då sönderdelningen af
silfversaltet ej kan ge annat än dess beståndsdelar nämligen silfver och t. ex.
brom och detta senare aflägsnas genom framkallningen, så inses, att
den erhållna bilden måste bestå af silfver i mikroskopiskt fint fördeladt
tillstånd, der hvarje silfverkorn genom bindemedlet hålles på sin rätta
plats. Den färg, som denna silfverbild visar, kan derför omöjligen vara
någon annan än den, som tillkommer fint fördeladt silfver, således svart
i obetydligt varierande nyanser allt efter framkallningens och plåtens
beskaffenhet. Att häruti ingen förändring kan ske genom arten af det
ljus, som träffat plåten, d. v. s. på grund af dess färg, och att
följaktligen denna färg lika litet som någon annan efter framkallningen kan
komma att af plåten återges, inses utan vidare, då man besinnar, att
de infallande ljusstrålarnes roll endast består i störandet af den kemiska
jemvigten hos den använda silfverföreningen, hvarigenom dess
sönderfallande under fram källarens inverkan underlättas. Är detta
föreställningssätt riktigt, så bör äfven hvarje annat sätt att stora
molekular-jemnvigten inom lagret kunna ge anledning till en framkallbar bild,
hvilket såsom bekant också är händelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
