Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
den ena inom kemien, den andra inom samhället. Sjelf upphofsman
till den förra, föll han ett blodigt offer för den senare.
Lavoisiers ungdom.
Antoine-Laurent Lavoisier föddes i Paris den 26 augusti 1743.
Föräldrarne voro parlamentsadvokaten Jean-Antoine Lavoisier och hans
hustru Emilie Punctis. Den unge Antoine-Laurent blef moderlös redan
vid fem års ålder. Ehuru sjelf icke rik, sattes fadern genom sin^
hustrus efterlemnade förmögenhet i tillfälle att gifva den ende sonen en
särdeles vårdad uppfostran. I hemmet väcktes och närdes den
outsläckliga håg till arbete, som sedermera följde Lavoisier under hela hans
verksamma lif. Samtida underrättelser gifva vid. handen, att han såsom
gosse var af ett gladt och vänligt sinnelag samt visade en ovanligt
liflig och vaken intelligens. Under sina tidigare ynglingaår synes han
hafva drömt sig en framtid såsom skriftställare, men öfvergaf snart
vitterheten för naturvetenskapen. Hans vetenskapliga studier fotades
redan från början på en bred grundval. Han studerade matematik,,
astronomi, botanik (för Jussieu), mineralogi, geologi, kemi och anatomi.
Hans lärare i kemi var den på sin tid såsom föreläsare berömde Rouelle.
Till en början kände han sig emellertid mest dragen till de matematiska
vetenskaperna, ett förhållande som icke blef utan sin betydelse för arten
af hans kommande verksamhet. Ifvern för vetenskaplig idrott
absorberade snart alla öfriga intressen och ledde bland annat till en konflikt
med de pligter, sällskapslifvet ålade den unge, förmögne parisaren. För
att få vara ostörd föregaf han under någon tid sjuklighet, hvilket
föranledde en af hans vänner att skämtsamt förebrå honom hans
»ärelystnad»: ett år på jorden vore bättre än hundra år i efterverldens
minne. Det rådet gafs dock för döfva öron.
Snart var den tidpunkt inne, då han kunde börja att öfvergå från
receptiv till produktiv verksamhet. Det var 1765, han till akademien
inlemnade sitt förstlingsarbete, en afhandling öfver gipsen, mindre
märkligt genom de uppnådda resultaten, ängenom de grundsatser för kemisk
forskning, hvilka den unge författaren deri framställer. Han håller sig
på erfarenhetens säkra mark och aktar sig noga för utflykter på de
förhastade hypotesernas gungfly: »jag skulle här kunna våga några
gissningar, säger han, jag skulle till och med kunna framställa dem i
en ganska sannolik dager, men jag håller före, att dylika icke äro på
sin plats i en kemisk afhandling, der hvarje uttalande bör vara
bannlyst, som saknar fullt tillräcklig experimentel grundval». Mången
efterföljande grundläggare af »kemiska teorier» skulle helt visst kunnat
hemta en hälsosam lärdom från dessa tänkvärda ord af den 22-årige
Lavoisier.
Ett annat ungdomsarbete pekar framåt på en annan sida af hans
kommande verksamhet: hans oaflåtliga sträfvan att tillämpa
naturvetenskaperna på det praktiska lifvet, att göra dem fruktbringande för det
allmänna bästa och sålunda popularisera dem i detta ords sannaste
mening. Det var en skrift öfver ett af akademien utsatt täüingsämne:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
