Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
om bästa sättet för gatubelysning i en stor stad. Detta arbete inbragte
honom är 1766 en guldmedalj; det företedde som motto de virgilianska
orden »signabit viam flammis», hvilka med hänsyn till hans blifvande
vetenskapliga lifsgerning skulle kunna kallas hardt när profetiska.
Emellertid började den unge kemisten ådraga sig en viss
uppmärksamhet inom Paris’lärda kretsar. Ar 1767 företog han en resa i
Vogeserna tillsammans med geologen Guettard i syfte att utarbeta en af
denne planlagd mineralogisk atlas, ett arbete af hvilket han sjelf dock
ej kom att skörda frukterna. Kort efter sin återkomst frän denna resa
invaldes han trots sin ungdom i franska vetenskapsakademien (Tacadémie
des sciences). Han hade i omröstningen att bestå en svår täflan med
den äldre och enligt sedvanliga akademiska begrepp tvifvelsutan, långt
mera »meriterade» metallurgen Jars. Majoriteten förenade sig dock
slutligen om Lavoisier, emedan denne gaf förhoppning om att »blifva
mycket nyttig för vetenskaperna», dels på grund af sin framstående
begåfning och sina gedigna kunskaper, dels på grund af sin ekonomiska
ställning, hvilken tillät honom att ostörd af kampen för brödet odeladt
egna sig åt forskningen. Lavoisier blef alltså uppförd i första
förslagsrummet. Afgörandet tillkom dock icke i sista hand akademien utan
konungen, d. v. s. vederbörande minister, och här segrade Jars.
Samtidigt tog man likväl den hänsyn till flertalets uttalade önskan, att en
ny plats provisoriskt inrättades för dess kandidat till nästa inträffande
ledighet.
Akademiens visade förtroende blef icke sviket; så länge denna
institution fortfor att finnas till, utmärkte sig Lavoisier såsom en af dess
verksammaste och mest framstående medarbetare, och när den slutligen
bortsopats af revolutionens stormar, var det han, som in i det sista
upprätthöll dess ärofulla traditioner.
»La chimie pneumatique».
Lavoisiers egentliga vetenskapliga verksamhet kan sägas taga sin
början omkring år 1770. Ett bland de mest utmärkande dragen hos
densamma är dess homogenitet. Visserligen förete de ämnen, som
afhandlas i hans talrika uppsatser, en skiftande mångfald; men det är en
enda ledande grundtanke, som genomgår dem alla: nästan utan
undantag syfta de mot ett och samma mål, flogistonsystemets störtande och
grundandet af en ny, mera tillfredsställande förbränningsteori samt i
och med detsamma uppförandet af en hel ny kemisk lärobyggnad icke
på det gamla systemets ruiner, ty det var murket allt nedifrån, utan
på en ny, sjelfständig och framför allt faktisk grundval.
De flesta af Lavoisiers talrika, till ett antal af öfver etthundra
uppgående skrifter äro publicerade i franska vetenskapsakademiens
handlingar. Att lemna en om än så kortfattad redogörelse för deras
innehåll kan på grund af ämnets stora omfattning icke falla inom rämen
för en minnesteckning; redan uppräknandet af deras rubriker skulle
kräfva större utrymme än som rimligen kan tillmätas en
tidskriftsuppsats. Det må derför göra tillfyllest att erinra om hufvudskedena af den
kamp mot Ståhls teorier, som Lavoisier upptog och segerrikt genomförde.
En fråga, som mycket sysselsatte 18:de århundradets kemister, var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
