Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
vid man fann, att det ej existerar någon väsentlig skilnad, mellan de
3 hexoserna drufsocker, fruktsocker och galaktos.
En ojemförligt mångfaldigare gestalt antager frågan, då den pröfvas
på det nya under de sista åren tillkomna materialet. Genast träder
den stereokemiska synpunkten i förgrunden, ty jäsbarheten visar sig
beroende af molekylens geometriska bygnad. I motsats till det vanliga
drufsockret blir dess venstervridande antipod oförändrad i beröring med
jäst. Samma är förhållandet med galaktos och fruktsocker (hvilket
ehuru venstervridande = vanlig levulos dock står helt nära
drufsockret eller den vanliga dextrosen, enär båda derivera från
högervridande mannonsyra, hvaremot den venstervridande antipoden till
drufsockret deriverar från venstervridande mannonsyra). Något dylikt
har redan Pasteur iakttagit hos de båda vinsyrorna, af hvilka den
högra formen lättare förbrännes af mögelsvampar än den venstra, och
detsamma fann man senare för många bakterier. Men alkoholjäsningen
är dock något annat än en förbränning, och dessutom har man här att
göra icke blott med motsatsen mellan höger och venster, ty af de 12
bekanta hexoserna jäsa blott 4, och detta gäller ej endast för vissa utan
för en hel serie af morfologiskt åtskilda jästsorter. Det är uppenbart,
att jästen i geometriskt afseende är förträffligt orienterad vid valet
mellan stereoisomera sockerarter, så mycket underligare är det derför,
att den i algebraiskt hänseende lätt låter lura sig, ty enligt hvad
försöken utvisa, kan den ej skilja socker med 3 och 9 kolatomer från
sådant med 6, glyceros och en nonos jäsa nemligen lika lätt som
hexoserna.
Här står man inför det alldeles nya och öfverraskande förhållandet,,
att den vanligaste funktionen hos ett lefvande väsen mera beror af
näringsmedlets molekulära geometri än af dess sammansättning.
Förklaringen härpå är en biologisk uppgift af principiel betydelse, ty
hvad som gäller för alkoholjäsning kommer utan tvifvel att upprepas
vid andra jäsningsprocesser eller allmännare taladt vid den lefvande
organismens ämnesomsättning, och man får ej förtänka kemisten, att
han söker besvara frågan från sin ståndpunkt. Ägghviteämnena äro
den lefvande cellens vigtigaste kemiska agenser; de äro också optiskt
aktiva och hafva således också en osymmetriskt bygd molekyl. Då de
derjemte bildas af växtens kolhydrat, så får man väl antaga, att deras
geometri är väsentligen densamma. Kommer nu en sockerart i
beröring med jästcellernas ägghvita, så kan man föreställa sig, att den
angripes och förjäses blott i det fall, att den geometriska strukturen
hos dess molekyl ej alltför mycket afviker från de naturliga
substansernas. Att vidare fullfölja denna tanke torde ej vara så svårt, då
utfodringsförsök med socker kunna utföras med många lefvande väsen*
både växter, djur och mikroorganismer.
Det är gifvet, att man ej behöfver inskränka dessa försök till
geometriskt olika ämnen utan kan låta äfven kolhalten vexla. Under
sista åren hafva Külz, Voit och Cremer anstält försök att följa
glykogenbildningen i djurkroppen och kommit till det anmärkningsvärda
resultatet, att härvid består en liknande olikhet mellan sockerarterna
som vid jäsbarheten. Vidare kan man af dessa iakttagelser draga den
slutsatsen, att djurorganismen förmår bilda drufsocker ur de dermed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
