Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
efter multiplicera med förhållandet mellan vätet och detta andra
element. Då detta förhållande aldrig kan bestämmas fullt felfritt, så
insmyga sig på detta sätt fel i atomvigterna, hvilka fel ej ligga i sakens
natur utan bero på valet af olämplig enhet.
Berzelius gaf ett åskådligt uttryck åt denna tankegång derigenom,
att han satte syrets atomvigt, såsom ett godtyckligt utgångstal, lika med
100, efter att hafva förkastat både talet 1 och 10, hvilket senare var
föreslaget af Wollaston, såsom alltför små. Härvid gjorde sig redan den
åsigten gällande, att utgångsvärdet för atomvigterna ingalunda med
nödvändighet behöfde sättas = 1, utan att man i stället för enheten
kunde sätta ett annat tal, som på vissa bestämda grunder har
företrädet. Att Berzelii lämpliga val, mot hvilket inga nämnvärda
invändningar kunna göras, dock öfvergafs vid midten af århundradet, berodde
derpå, att vid denna tid i följd af organiska kemiens uppblomstring
den af Berzelius öfver hofvan utsträckta dualistiska uppfattningen
uppgafs och ersattes med den unitariska, som bättre passade för den
organiska kemien. Molekularbegreppets utveckling vid samma tid
nödvändiggjorde fördubblingen af ett antal atomvigter, och för att vid första
påseendet kunna skilja det nya systemet från det gamla Berzelianska
vände man, väsentligen på Laurents och Gerhardts initiativ, tillbaka
till den Daltonska enheten.
Den svårighet, som låg i sjelfva metoden, för såvidt derigenom
infördes en medelbar enhet, en svårighet, som af Berzelius blifvit
förutsedd, uppfattades knappt vid denna tiden. Å ena sidan var
noggrannheten hos atomvigtsbestämningarne ännu ej så stor, att de fina
skilnaden hvarom här är fråga, skulle ha gjort sig kännbara, å andra sidan
syntes genom Dumas undersökningar öfver vattnets sammansättning
och deras bekräftelse genom Erdmann och Marchand det ifrågavarande
värdet vara bestämdt med en sådan grad af noggrannhet, att den
osäkerhet, som derigenom drabbade atom vigtstalen, syntes ligga vida under
de felgränser, som behöfde beaktas. På grundvalen af det ur dessa
mätningar härledda förhållandet 16 : 1 mellan syre och väte (hvilket
förhållande hemtade ytterligare stöd i den då för tiden uppburna
Proutfska heltalshypotesen), omräknades de då bekanta atomvigterna,
och detta system blef snart allmänt antaget.
Då derefter genom Marignac och isynnerhet Stas noggrannheten
hos atomvigtsbestämningarne högst betydligt stegrades, började
emellertid en osäkerhet göra sig kännbar i de omedelbara bestämningarne,
då man deri införde dessa relationstal. Både Marignac och Stas stälde
sig derför på den ståndpunkten, att syre = 16 och ej väte = 1 borde
ligga till grund för räkningen. Derigenom skulle man vinna betydliga
fördelar,* ty först och främst äro alla äldre atomvigtsbestämningar
beräknade under antagandet 0 = 16, för det andra hade man en säker
grund för sådana mätningar, hvilkas resultat ej kunde påverkas af
den möjliga upptäckten af fel i förhållandet mellan syre och väte. Den
historiska kontinuiteten var således bevarad, utan att något af
noggrannheten behöfde offras. Detta ändamålsenliga förslag blef dock ej
allmänt antaget. Vid de förtjenstfulla ny beräkningar af atomvigterna,
som utfördes af Lothar Meyer och Seubert med användning af hela det
då tillgängliga försöksmaterialet och publicerades 1883, införde dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
