Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
ena polen är 1,325° i absolut mått, d. v. s. 1,052° Celsius. Kortare
gnistor hafva vida lägre temperatur — men de bilda dock ozon lika väl
som de längre, och äfven deras spektra äro linierikare än ljusbågens.
Man har inbillat sig, att rikedomen på linier i gnistspektrum beror
därpå, att gnistans temperatur är så hög. Mig synes linierikedomen
snarare bevisa, att ljuset utsändes vid lägre temperatur och är
fluore-scensljus. Pringsheim1) har uppvisat, att inga gaser genom
temperaturförhöjning kunna bringas att utsända liniespektra, utan att sådana
uppkomma blott genom kemiska eller elektriska inverkningar. Det ljus, som
för elektriska urladdningar utsatta gaser utstråla, är också fluorescensljus.
Vid uppvärmning aftager strålningen2), som alltså icke härleder sig från
temperaturförhöjningen. Den härleder sig nog icke heller från kemiska
omsättningar, ty dessa skulle ju blifva större vid högre temperatur i
gasmassan: först skulle en produkt bildas vid öfver 4,000°, så afkylas till
låt oss säga 1,000° och därvid åter sönderfalla. Vid denna fram- och
återgående omvandling borde strålningen blifva starkare vid högre
temperatur, om orsaken vore kemiska omsättningar. Således återstår endast
att förklara strålningen såsom af elektriciteten förorsakad fluorescens; och
denna förklaring bestyrkes däraf, att efter strömmens afbrytande en kort
fosforescens iakttages3).
Det är en känd sak, att fasta kroppars fluorescens beror på
närvaron af föroreningar4) och att linierna i fluorescensspektrum karaktäriseras
af dessa och icke öfverensstämma med ljusbågsspektrum — något som
i många år förorsakade Crookes mycket hufvudbry5). Så kanske ock i
den elektriska gnistan: af de svårsmälta metallerna behöfver kanske en
ofantligt liten del öfvergå i gasform, för att gnistan skall visa en för
ifrågavarande metall karaktäristisk linieserie. Man vet, att små
föroreningar utöfva betydligt inflytande på spektrums karaktär i Geisslers rör.
Intet tvingar oss således att antaga, att gnistan har högre
temperatur än ljusbågen — tvärtom. Men, säger man, det är ändå den i
gnistan plötsligt åstadkomna temperaturförhöjningen med ty åtföljande
momentana afkylning, som är orsaken till dess kemiska verkningar.
Erfarenheten talar ett annat språk. Lenard*) placerade ett lufttätt
inkittadt fönster af kvarts ett stycke från en elektrisk gnista och ledde
på andra sidan om detta fönster en luftström förbi. Här är således
hvarje värmeverkan utesluten, ty här finnas inga »afgreningar» af gnistan.
Luftströmmen blef så starkt ozoniserad, att den var omöjlig att inandas;
därjämte uppträdde dissociation. Det var således de ultravioletta
strålarna från gnistan, som förorsakade den kemiska verkan. Den kan icke
ega rum i själfva gnistbanan, emedan temperaturen där är för hög; och
ljuset från gnistan utsändes nog också från dess yttre, mindre heta partier.
Således bero gnistans kemiska verkningar icke på förhöjd tempera-
1) Arch. d. Math. (3) 1, 289. Beibl. 26, 55.
2) Drudes Ann. 1, 424.
3) Drudes Ann. 1, 459.
4) Sv. Kem. Tidskr. XI, 28. Se äfven senare arbeten af E. Wiedemann m. fl.
6) Genesis der Elemente, Braunschweig 1895.
6) Drudes Ann. I, 503.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
