Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
•Göran Pehrson med bränvin velat tvinga Svante Stures tjenare att
be-känna det ej sannt var. Om bran vinet således vid tiden för Sturemorden
(1567) ansågs som ett pinomedel, dröjde det dock ej länge, innan det
fick ett bättre anseende, ty redan 1569 utskref Johan III en skatt från
städerna att utgå i bränvin, och 1579 och 1588 utarbetade och utgaf
samme konung två bränvinskompositioner mot pesten. Det anses, att
svenskarne lärt konsten att bränna bränvin af ryssarne. 1591 anföres
bränvin bland tullpligtiga varor, och år 1601 funnos med säkerhet flera
brännerier i Stockholmstrakten, såsom vid Ulfsunda, Wäsby, Svartsjö.
Enligt andra uppgifter (Johan Murberg, historiska anteckningar om
bran vinets ålder i Sverige, K. Vitterh. Hist. och Ant. Akad. Handl.
D. 4. 1795) l) har bran vinet varit kändt i Sverige redan i slutet af
1400-talet, och först varit användt i kruttillverkningen. Det uppgifves också,,
att Gustaf I efter ett missväxtår funnit sig (1550) föranlåten att
förbjuda bränvinsbränning, hvilket förbud dock snart upphäfdes, emedan
allmogen och krigsfolket klagade.
De allmänna dragen af den svenska bränvinslagstiftningens och
bränvinsindustriens öden finnas skildrade i Sv. Kem. Tidskr. V, 108 (1893).
Alkoholometriens utveckling.
Då konjak och bränvin* hade hunnit utanför kemisternas laboratorier
och voro tillgängliga i handeln, uppstod den frågan, huru man skulle
bestämma spritstyrkan, ty alkoholen var naturligtvis den enda
värdefulla beståndsdelen i bränvinet. Först på 1400-talet synes man ha
börjat- föreslå åtskilliga metoder härför. Basilius Valentinus talar om
rektifikation af alkohol, erhållen vid destillation af vin. »Man bedömde»,
säger han, »graden af alkoholens koncentration på det sättet, att man
antände ett prof däraf i en liten skål; om den efter förbränningen
lemnade något vatten på skålens botten, var detta ett tecken, att den ej
var tillräckligt koncentrerad, och att den måste omdestilleras. Man
fortsatte på det sättet, ända tills alkoholen brann utan att lemna någon
återstod.»
Ett annat sätt, som man också tidigt praktiserade, var, att man
doppade en torr linnelapp i spriten och antände den; om linnelappen
då fortsatte att brinna, äfven sedan spriten förtärts, var detta ett bevis,
att spriten var stark, ty hade den varit svag, d. v. s. hållit mycket
vatten, så hade lappen efter alkoholens bortbränning varit så våt, att
den ej kunnat brinna. Ett tredje prof bestod deri, att man hällde en
droppe olja på spriten. Om oljan sjönk till botten, var spriten stark, ty
den var då lättare än oljan, och ju lättare spriten var, d. v. s. ju lägre
dess egentliga vigt, dess starkare var den. Emedan olivoljans egentliga
vigt ligger vid 0.9 2, blir egentliga vigten för en sprit, hvari oljan
sjunker, 0.9 1 eller derunder, och deremot svarar en styrka af minst 60
volymprocent alkohol.
.!) Den, som önskar närmare studera här förevarande ämne, hänvisas till F
Schulthess »Svensk Nykterhetslitteratur 1557—1877, Stockholm 1900».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
