Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
fosfat1). Vid slamning fann jag sålunda 15 % dylik manganomagnetit,
medan ofvanstående analys anger en järn- och manganhalt svarande mot
15.2 %. Dessa manganomagnetit-individer ega ännu, trots massan
förut starkt pulveriserats i desintegratorerna, tilldels en xenomorf
begränsning, som visar, att en differentiering och utkristallisation af sagda
mineral försiggått inom den smälta tomasslaggen. En dylik förekomst
af magnetit förefinnes visserligen äfven, fast i betydligt mindre grad, i
de vanliga tomasfosfaterna. Där ingår — som man af slaggens optiska
egenskaper kan sluta till — en ej ringa mängd af järnet och manganen
såsom silico-fosfat. Häri alltså, eller att det ifrågavarande — och
antagligen ock öfriga kiselsyrerika — tomasfosfat håller järnet i form
af magnetit, ligger den egentliga och yttersta orsaken till nu beskrifna
tomasfosfats egendomliga förhållande i analytiskt hänseende. Huruvida
nu en dylik förekomst af magnetit-kristaller i slaggen är något för
samtliga kiselsyrerika, starkt citronsyrelösliga slagger utmärkande, kan dock
endast genom en grundlig undersökning af rikligt material utrönas.
Någon hypotes att förklara, hvarför järnet och manganen under dessa
förhållanden utskiljas såsom magnetit, medan de eljes ingå i silikat och
fosfat, kan därför icke här vara platsen att framlägga, hur frestande en
dylik än vore.
Till sist några ord om järnmetodens användning vid tomasfosfat.
Som det ibland kan vara ovisst, huruvida ett föreliggande tomasfosfat
aflemnar så mycket järn till citronsyrelösningen, som är nödvändigt för
den direkta metodens användande, anser jag det lämpligt att under
alla omständigheter tillsätta järnklorid till citronsyreextr åktet. Att
detta icke på något sätt kan göra intrång på analysens resultat äfven
för sådana fall, då tillräckligt med järn redan i och för sig finnes i
lösningen, torde å priori ligga i öppen dag. Ett jämförande försök
häröfver har jag emellertid redan utfört, som här skall anföras.
Ofvannämnda mera normala tomasfosfat gaf, som förut är kändt, efter den
direkta metoden 9.3 4 % citronsyrelöslig fosforsyra, men, då samtidigt
järnmetoden utfördes, erhölls 9.21 %.
En annan fråga är, huru mycket järn som lämpligen bör tillsättas2).
Klart är härvid, att man icke bör använda onödigt stora mängder, då
detta möjligen kunde inkräkta på den ammoniakaliska vätskans alkalitet.
Men å andra sidan bör man icke heller använda för små. Vid försök,
som jag häröfver utfört, har det visat sig, att man äfven vid ett så
järn-fattigt citronsyreextrakt, som erhålles ur tomasfosfatet från Hamborn,
kan minska järnmängden till 0.0 5 gr. och därunder, utan att metodens
säkerhet därigenom lider. Jag erhöll alltså — som redan förut anförts —
vid tillsättande af 10 droppar af förut nämnda järnkloridlösning
(motsvarande 50 mgr. Fe) 18.3 0 % fosforsyra eller samma tal, som jag i
*) Då dessa kristaller äro både relativt stora och tunga (eg. vikt 5.2 mot 3.2
hos det egentliga tomasfosfatet) ordna de sig vid lämplig stöt eller vid skakning i
skönjbara skikt bland den ljusgrå massan. Detta ger lätt anledning till felaktiga
prof och därigenom mindre väl öfverensstämmande analyser å dylika fosfat.
2) Järnsaltet kan icke härvid ersättas af mangan- eller aluminiumsalt, ty vid
försök, utförda med dylika salter, erhöllos af kiselsyra förorenade fällningar, äfven
då en stor mängd dylika metallsalter tillfogades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
