Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
tager mig, också förfäktades af professor Edlund i Stockholm. Saken är
nämligen den, att man väl i elektronen har en representant för den negativa
elektriciteten, hvaremot man ännu icke lärt känna någon liknande
representant för den positiva elektriciteten. Det synes då enklare att sägat
att elektronen representerar en elektricitetsenhet eller en elektricitetsatom.
För att beteckna den massiva ionen, med hvilken elektronen är förenad,,
använder Fleming ordet co-elektron. Lika litet som man kan hafva en
begynnelsehastighet utan en materie i rörelse, lika litet kan man hafva
något, sona skulle kunna kallas elektricitet oberoende af materiella
kor-puskler. En kemisk atom, som säges vara laddad med negativ
elektricitet, har ett öfverskott på elektroner — antalet beroende på ekvivalensen
— medan en positiv ion lider brist på elektroner. Elektronen är
elektricitetsatomen, och orden negativ och positiv elektricitet betyda blott
öfverskott eller brist på elektroner.
Elektronteorien öfverensstämmer med Ampere^ uppfattning af
magnetismen såsom beroende på en elektrisk ström roterande kring hvarje
enskild atom järn.
Utgående från tillvaron af fria elektroner ledes man till en
uppfattning af materien, som kan kallas elektronteorien. Man finner, att
elektronerna ej hafva någon annan egenskap än den, som betraktat»
såsom oskiljaktig från materien, som det är nästan omöjligt att skilja
från vår uppfattning af materien, nämligen trögheten. J. J. Thomson
utvecklade 1881 denna tanke, att den elektriska trögheten i verkligheten
beror på en rörelseimpuls. Elektronen är därför blott till utseendet en
massa på grund af sina elektrodynamiska egenskaper, och om vi betrakta
alla former af materie helt enkelt såsom sammanhopade elektroner, så
skulle materiens tröghet låta förklara sig utan något materiellt underlag.
Enligt en sådan teori skulle elektronen vara protylen eller ursubstansen,
hvars olika grupperingar bilda grundämnenas genesis.
Efter detta försök att referera Crookes* åsikter skulle jag Önska
att kunna visa ett experiment med radium, som jag själf sett, men i
brist på material och apparater måste jag inskränka mig till att
söka skildra saken. Elektronerna från radium framkalla fosforescens
på en skärm med bariumplatinacyanur, de positiva ionerna däremot
samma fenomen på en skärm med svafvelzink. Om en smula
radiumsalt placeras i närheten af den senare skärmen, t. ex. på spetsen af
en platinatråd, och betraktas i mörkt rum genom en lup, så finner
man, att skärmen öfverfares af en mängd lysande punkter, som utgå
från radiumsmulan. Om radium befinner sig på lämpligt afstånd från
skärmen, l å 2 centimeter, blifva de utkastade gnistorna så talrika att
man ej kan räkna dem. Det är sannolikt, att detta ljusfenomen beror
därpå, att skärmen bombarderas af de positiva ionerna, som utkastas
af radium med ljusets hastighet. Man skulle här alltså vara vittne till
en spontan dissociation af radium, dess kemiska atom skulle nämligen
undergå en spaltning men så långsamt, att om man också antager, att
l million atomer utkastas i sekunden, skulle viktförminskningen på 100
år endast uppgå till i milligram.
Alla teorier äro som bekant hjälpmedel för den systematiska uppfatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
