Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Vestris en kristalliserande substans, och omkring tio år därefter fann
Baup1) i -harts från Pinus abies en kristalliserande syra, som han kallade
acide abiétique, samt i franskt kolofonium, härstammande från Pinus
maritima, en kristalliserande syra, acide pinique.
Åt en senare likaledes ur harts från Pinus maritima — galipot .—
framställd syra gaf Laurent2) namnet pimarsyra.
Cailliot3) iakttog, att primarsyran var känslig för uppvärmning, och
uppger, att den därvid öfvergår i tre andra syror. Ur en lösning af
syran i alkohol upphettad till kokning framställde Cailliot sålunda
dex-troprimarsyra och pyromarsyra. Den tredje syran endast påvisades.
Under det att pimarsyran själf vred det polariserade ljuset åt vänster,
voro dextropimarsyran höger vridande, pyromarsyran och den ej
namngifna tredje syran vänster vridande.
Senare har Vesterberg4") ur galipot framställt dels en
dextropimar-syra som är starkare högervridande, [«]D = + 72,5°, och har en högre
smältpunkt, 210°—211°, dels ock en syra som är betydligt starkare
vänster vridande än Cailliot’s syror. Den sistnämnda af de af Vesterberg
påvisade syrorna lävopimarsyran, uppgifver han vrida det polariserade
ljuset, [«]D — — 272°, och smälta vid 140°—-150°. Dextro- och
lävo-pimarsyrornas empiriska formel är, enligt Vesterberg, C20H30O2,
densamma som redan Laurent angifvit för pimarsyran.
Kort efter Baup’s upptäckt påvisade Unverdorben5) att i venetianskt
terpentin, kanadabalsam samt i kåda från Pinus silVestris och Pinus
abies ingå, i de två förra hartserna en icke kristalliserande hartssyra,
pininsyra, och i de två senare, jämte pininsyra, äfven en lätt
kristalliserande syra, silvinsyra. Syrorna skilde han genom deras olika löslighet
i alkohol och eter. Silvinsyra var svårlösligast. Pininsyran öfvergick
vid uppvärmning till colopholsyra, hvilken visade sig svåiiöslig i alkohol
af bestämd koncentration, under det att pininsyran däri var lättloslig.
Unverdorben ådagalade äfven, att pininsyra i lösning, jämväl i sina salter,
förändras i luften till ett i petroleum och terpentinolja olösligt harts,
liknande det i flera pinusarter förekommande hartset, samt att si l vinsyran
smält med blyoxid — men däremot ej enbart — afger vatten och
sålunda är ett hydrat. Smältpunkten hos syran fann han ligga öfver 100°.
Af Unverdorben föreligger, såvidt af litteraturen kan inhämtas, inga
analyser beträffande hartssyrorna. Unverdorben ansåg silvinsyran
sannolikt vara identisk med den af Riess framställda kristalliserande substansen
och möjligen äfven med Baup’s båda syror.
Efter önverdorben hafva ett stort antal kemister arbetat med
fastställandet af abietinsyrans (silvinsyrans) formel, därvid dock ofta utgående
från en ur amerikanskt kolofonium framställd syra. Några — Blanchet
och Sell,6) Eose 7) m. fl. kommo därvid till det resultat, att hartssyrorna
J) Ann. de Ghim. et Phys., XXXI, 108.
2) Lieb. Ånn., 34 (1840), 272 och 68 (1848), 335.
3) Bull. de la Soc. Ghim. de Paris 21 (1874), 387.
4) Kemiska studier öfver några hartser, Akad. afhandl., Upsala 1890.
5) Pogg ann., 11 (1827), 27.
6) Lieb. Ånn., 6 (1833), 269.
7) Lieb. Ann. 13 (1835), 174. Pogg. Ånn., 53 (1841), 372.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
