Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Som man ser, utgör bindningsvärmet W intet mått på affiniteten.
Bindningsvärmet för de fyra sista kristallvattenmolekylerna är nästan lika,,
medan affiniteten för de två sista molekylerna är nästan endast hälfter*
så stor som för de två första.
Molekylära föreningar kunna uppkomma ej blott genom
dubbelbindningar, hvilket tyckes vara det vanliga fallet för bildning af
komplexa molekyler såsom ferrocyankalium K4(CN)6Fe ur dess konstituenter
4KCk och Fe(CN)2. En annan möjlighet förefinnes också, nämligen att
de elektriska laddningarna hos en sorts molekyler, t. ex. H20, attraheras
af de elektriska laddningarna hos en annan sorts molekyler, t. ex. NaBr
och lagra sig kring dessa, så att de negativt laddade O-atomerna komma
närmare den positiva Na-atomen, än de positivt laddade H-atomerna göra.
Detta synes vara det vanliga fallet för kristall vatten. Denna slags
förbindelser äro i allmänhet utmärkta genom ett ännu lägre bindningsvärme
(och affinitet) än den förut nämnda gruppen.
Ett ingående studium af bindnings värmena och affiniteterna vid dessa
föreningar kan möjligen leda till upptäckten af några allmänna
regelmässigheter, hvilka kunna tjäna till att närmare fixera våra begrepp
angående valensens natur. Jag vill med det föregående endast hafva
visat, att det alls icke är nödvändigt att antaga, att restaffiniteter
väsentligt skilda från hufvudvalenserna förekomma, utan att alla fenomen
inom valensläran kunna härledas ur åsikten om att den kemiska
bindningen beror på attraktion mellan elektriskt laddade atomer.
Om diamanter:
Ett föredrag af W. Crookes vid British Associations sammanträde i Kimberley
den 5 sept. 1905.
Refereradt af i. G. E.
(Forts. fr. XVIII, il.)
Man kan lätt föreställa sig den förstörande verkan af vätgas och
vattengas, urholkande en kanal i diabasen och kvartsiten,
lösslitande-stycken från bergarterna och betäckande hela trakten med stenspillror
och slutligen, då det stora utbrottet aftog, fyllande det bildade hålet
med en magma, i hvilken rullstenar, mineralier, järnoxid, skiffer,
petroleum och diamanter äro våldsamt hopältade såsom i en häxgryta. Då
värmen aftog, lämnade ångan rum för varmt vatten, som pressades
genom magman och förändrade några af mineralfragmenten till den form,
de nu hafva. Hvarje utbrott borde framkalla en kulle, men den
ero-derande verkan af vatten och is har snart utjämnat sådana upphöjningar,
till dess hvarje spår af de ursprungliga vulkanhålen försvunnit.
Sådana verkningar som de här beskrifna behöfva ej hafva ägt rum
samtidigt. Då det måste ha funnits många massor af smält järn med
olika kolhalt, olika slags färgande ämnen, olika stelningshastighet och
vattnet dessutom med mellantider af hela geologiska perioder kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
