Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
icke påvisa Se vare sig i gadolinit eller euxenit, ehuru dessa användts
af Nilson och Cleve såsom material. Af de tio innehöllo 9 mindre än
0,01 % men ett, s. k. Wiikit, visade sig innehålla mer än 100 ggr detta
belopp.
Wiikit är ett svart arnorft mineral, som jämte monazit
förekommer i ett fältspatsbrott vid Impilaks i Finland bredvid Ladogasjön. Det
är uppkalladt efter prof. Wii/c i Helsingfors.
Wiikit innehåller enligt Crookes*s åtminstone beträffande
skandium-halten blott approximativa analys minst 1,17 % Sc203, således omkring
400 ggr så mycket som gadolinit. F. ö. håller mineralet titan- och
tantal-syra, II % sällsynta jordarter m. m. Anmärkningsvärd är en tämligen
ringa mängd He och spår af Ne. Ur ett så rikhaltigt mineral var det
naturligen icke vidare svårt att erhålla jämförelsevis ganska stora
kvantiteter ren skandiumoxid, i synnerhet som mineralet håller blott minutiösa
mängder ytterbin som är svårast att aflägsna. Jag har hört sägas, att
Crookes skall hafva 200 gr. renSc203.
Crookes har ock underkastat Skandium en ganska utförlig kemisk
undersökning. Han har studerat ett 20-tal salter. Af dem torde
kalium-dubbelsulfatet tilldraga sig det största intresset. Han har därvid
kommit in på Cleve-Nilsons gamla stridsfråga och fällt utslaget till Nilsons
förmån både med afseende på saltets sammansättning och dess löslighet
i K2S04-lösning. Se är således att räkna till ceritjordarna, om det
öfverhufvud skall anses vara en sällsynt jordart, hvilket är tvifvelaktigt.
Om nu Crookes’ arbete lästes med stort intresse,’blef det dock
alldeles öfverglänst af ett annat, som utkom blott en eller annan månad
senare. Det är publiceradt i detta års Julihäfte af Sitzungsberichte der
Königlich preussischen Akademie der Wissenschaften och är därför icke
så alldeles lätt tillgängligt. Det har till förf. professor G. Eberhard i
Potsdam. E. hade fäst sig vid ett förhållande, som af de flesta kemister
blifvit alldeles förbisedt, nämligen att, om ock Skandium på grund af
Nilson-Cleve’s undersökningar måste med rätt betraktas som ett af de
allra sällsyntaste elementen på vår jord, så är dock förhållandet ett helt
annat beträffande andra himmelskroppar. Redan Eowland kunde
identifiera vissa Franenhofer-ska, linier i solspektrum med de starkaste
skan-diumlinierna och dessa t. o. m. såsom kraftiga linier i solspektrum, och
numera hafva astrofy si kerna med absolut visshet återfunnit alla
skandium-linier, äfven de svagaste i solspektrum. Men det är ej nog härmed.
Äfven i solatmosfärens vid totala solförmörkelser blott få sekunder
upp-blixtrande emissionsspektra har man bland de få däri förekommande
elementens linier igenkänt de starkaste Skandium linierna. Det lider
därför intet tvifvel, att Skandium förekommer t. o. m. rikligt i solen.
Detsamma gäller om stjärnorna. Vid mätning af stjärnspektra faller
det genast i ögonen, att äfven i dem Sc-linierna uppträda starka och
detta icke blott i de stjärnor, som likna solen. Så snart en
himmelskropp hunnit så långt i utveckling, att spektrum företer ett större antal
linier, så äro också Sc-linierna där ock vanligen rätt kraftiga. Som
exempel kan anföras stjärnan a-Persei, som ännu icke har uppnått
solens stadium. Men äfven i de röda stjärnorna ss. t. ex. «-Orionis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
